Silverstetoskopet

- ett familjedrama

Personer:

Drottningen – välvårdad kvinna i sextiårsåldern, skottar frenetiskt aktivitet och pladder över livs- och dödsskräcken.

Kronprinsen – äldste sonen, trevlig prick, barnslig charm, lång och vacker. Håller livs- och dödsskräcken på avstånd med det mytiska Silverstetoskopet.

Prinsen – den labile yngste sonen som frenetiskt gräver efter livs- och dödsskräcken. ”Skönheten bor i medvetandet om fulheten!” skulle han kunna slänga ur sej. Eller: ”Kärleken och sorgen kupulerar siamesiskt!” Circa tretti.

Kammarjäntan – Kronprinsens dedicerade unga hjälpreda, omfattar såväl underdånighet och självutplånande som järnvilja att bevara det som är. Driftsmänniska. Artig och någorlunda självsäker. En lejoninna av beskyddarinstinkter och blodtörst. Svärfarsdröm.

Hertigen av Stallbacka – Kronprinsens son med Kammarjäntan. Snäll grabb i yngre tonåren, intelligent, ironisk och frustrerad. Ligist i vardande?

En hantverkare

Ett murmeldjur

SCEN I

Genomgående blekt grönaktig belysning, som ett akvarium. Förbryllande skuggor rör sej över väggarna, men inte alls hotfullt. En idog hantverkare stryker runt det dyrt men smakfullt inredda vardagsrummet, fixar och reparerar till synes i onödan – långsamt men oupphörligt, rakt igenom pjäsen. Han lyssnar endast under arbete och talar inte, men slår sej nån gång ner i alltid samma hörn av soffan för att dricka kaffe då det bjuds. En stor modern TV slås aldrig av. Drottningen gör entré.

Drottningen:

Nu får det vara tyst, jag måste höra vad de säger! (Hon fäster ett stort rosa lösöra på den stroboskopiskt flimrande TV-skärmen.) Ska vi då aldrig komma fram, ska det bli likadant ännu en vinter?
  Hmm. Vi borde vara tröttare än vi känner oss, och tänk på alla småspararna... Själv tänker jag på pappa och det där fruktansvärda godståget genom Ungern och halva Tyskland nittonhundrafemtifem när vi talade om...var det albatrossar?
  Ja, jo, han hade alltid så uppmärksamma fötter – vart han gick så kom han fram.   (Hon lutar sej bakåt i soffan, och framåt igen, serverar sej ett glas sherry ur en karaff, lutar sej med armbågarna mot knäna, studerar TV:n.)
  Arma barn... (Plötsligt börjar hon vilt grimaserande peta tänderna. Prinsen gör entré.)

Prinsen:

Hejsan.

Drottningen:

Men det vet du väl! Du och jag, vi...sitter liksom i samma gråt har jag alltid tyckt.

Prinsen:

Det är morfars gener, jag känner igen dem fast jag aldrig hann träffa honom. Något kan man väl ana ditt eget avtryck också, men mest Jona Skepparens. Surrad till rors styr han oss ännu genom stormarna. Vi är ett rakt nedstigande, mamma.

Drottningen:

Du har rätt förstås. Ingen av oss är särskilt mycket för allmänna helger, och alla är vi begivna på mjöd. Dock, vill jag tillägga, har jag en starkare dragning till hemmet och familjen – det är ofta så för skilsmässobarn.

Prinsen:

Det är nog sant.

Drottningen:

Vad menar du?

Prinsen:

Jag är inte riktigt säker...

Drottningen:

Jo du är dej lik du. Alltid denna otyglade förbindlighet, kärvänlighet. Jag begriper det inte, vad det ska vara bra för. Varför ska du alltid rota och analysera och peta, dissekera? Låt det vara ifred, min son. Låt tystnaden sudda ut din sura min!

Prinsen:

Mamma har väl rätt... Men jag sitter liksom alltid på en protest stursk som en stålfjäder.

Drottningen:

Du får lov att uppbåda den tyngd som krävs för att hålla fjädern stången.

Prinsen:

Men.

Drottningen:

Tyst nu, jag vill höra vad de säger om flygkraschen. Arma människor...