SCEN IV

Genomgående intensivt röd belysning. Prinsen sitter i soffan och smeker en vas eller dylikt. Hantverkaren slår av pannlampan men fortsätter arbeta. Kronprinsen gör entré.

Kronprinsen:

Broder!

Prinsen:

(Muttrar i det han ställer ifrån sej vasen och stelnar i spänd uppmärksamhet, nervositet.) Hej.

Kronprinsen:

Det har informerats om din närvaro, välkommen hem. Ska vi tala om hur arvet ska fördelas när Mor går bort? Jag tänkte att vi kunde skriva huset vid Kronsjön på mej eftersom jag bor i närheten, och huset vid Ödeland på dej, och tillfoga paragrafer om full nyttjanderätt. Det blir bra tycker jag. I övrigt vet du ju hur mycket jag alltid beundrat landskapen av Monnaie. Resten kan vi dikutera när det blir aktuellt. Fan du ser blek ut. Spiller dej fortfarande?

Prinsen:

Jag känner smaken av syre mot mina jublande lökar. (Sträcker ut tungan i en vällustig grimas.) Jag är faktiskt lycklig, brorsan, lyssna, låt mej tillexempel berätta vad som helt slumpvis trillat ner i mitt främre medvetande denna dag... Jag missade bussen igår, med ett stövelskaft, och svor förstås men beslöt iallafall att...

Kronprinsen (plötsligt drömmande):

Aah, det var länge sen jag åkte buss. Jag minns runda brandgula bussar med bulliga plastsäten och en bred mittgång och chaufförer med käcka kepsar som satt alldeles oskyddade för buset bakom låga metalldiskar. Ändhållplatsen låg vid vändplanen på Stamkullevägen som vid den tiden inte asfalterats ens så långt som till Storegårdsvägen som väl förresten inte fanns än och man fick gå längs Gökottevägen och snedda genom Offerhällsparken för att ta bussen till stan. Klippkupongerna var också brandgula, eller blå om man var vuxen. Kanske var de gröna för vuxna, jag minns inte för jag var inte vuxen. Jag var baran och jag höll min mor i handen – ja, din mor också ju – och väntade på att hon skulle släppa den, släppa taget, släpp inte taget, FÖR GUDS SKULL, SLÄPP INTE TAGET, MOR!!! (Kronprinsen dunsar ner på knä med händerna över huvudet och snyftar, men finner sej snart då han noterar Prinsens något brydda gester av obeslutsam omtänksamhet.)
  Men du förvirrar mej. Det finns bara en tid och den är jag i färd med att skapa. Det finns inga bussar i den, men rena och svala kyssar. Inga isiga lovikavantar, men blänkande hantlar. Ingen galon, ingen Gul Saft, ingen Owe Thörnqvist, inga mystiska flak av krita och absolut ingen stubintråd, vare sej grön eller röd...ingen Honk, ingen Olle Björklund, inga puttekulor av sten eller glas – vitaminer och skivstänger bara. Ta ett gott råd: du måste vara stark för att slå dej in i framtiden, för att ta plats i det rullande nuet. Av särskild vikt är starka ögon, och ett gott lokalsinne. Alltför många går vilse i pjåsket!

Prinsen:

Men vad är styrka...

Kronprinsen:

Styrka är automatik, självklarhet, modet att ta för givet.

Prinsen:

Men mystikens skönhet, på gott och ont, på varmt och kallt och ljummet! Frågor som värker och berusar, trubbar av och vässar till... Lyckan i hemmets knuttimmer efter en natt i skogen.

Kronprinsen:

Inga frågor ställda, inga svar behövda.

(Tystnad sänker sej tillfälligt. Figurerna fryser simultant, men i avslappnade poser. Efter någon minut börjar de åter röra på sej, tinar, uppifrån och ner.)

Kronprinsen:

Vill du ha ett äpple?

Prinsen:

Jag söker en omöjlighet, känner lukten av den. Den är sval när jag stryker den mot kinden.

Kronprinsen:

Jag ska iallafall ha ett. (Reser sej.)

Prinsen:

Den är mogen, och syrlig. Full av sav, och hemlighetsfulla kärnor.

Kronprinsen:

(Ser på honom.) Ja. (Går ut.)

Prinsen:

Skalet brister med små subtila smällar när tänderna pressas genom det. Bitar av skalet fastnar för evigt mellan tänderna, stör harmonin, rubbar balansen, påminner på gott och på ont.
På gott igen.