Vill inte missa en andning, inte en enda häpen blick!

(Gravid dagbok 2000)

000116: Jag har världens vackraste och möjligen också varmaste ylletröja, blå som himlen över Öresund i somras när S kom med flygbåten från Kastrup, tillbaka ifrån Chile igen efter tre tunga veckor av separation, och det är också hon som stickat den åt mej och vi går mellan de nakna spretande trädlungorna på funkiskyrkogården i Malmös östra utkanter. Det är ett par plusgrader i mitten av snöfria januari.
Väntar på ”En dam försvinner” sen, med blåvit chokladmix och apelsinklyftor i det trånga dunklet i en liten spartanskt möblerad etta i Sorgenfri.
    Köpenhamn igår var en nästan helt nykter grundkurs för S: de färgglada skridskoåkarna i ovalen på Kongens Nytorv, trängseln på Ströget (vi köpte ett par glada kopulerande grisar att ställa i nån bokhylleskugga), Rådhuspladsen med H C Andersen (hon kände till ”Den fula ankungen”, när jag berättade den), omvägar över till Västerbro och en stilla capuccino i Kristiania. Det gamla hederliga hamnhaket Staerkodder dessvärre renoverat och ordinärt numera och fembåten tillbaks till Malmö på andra sidan diset.
    Det går vidare ändå, slingrar sej framåt, vi stoppar förtröstan i varandras fickor.
    Lever, är friska, är tillochmed kära. Läser och stickar.

000117: In i dimman igen, arbetsveckans glåmande trappsnigleri.
Väl hemma igen ligger vi hos varann och sen orkar jag fan inte skriva mer än såhär.

000119: Sol och nån plusgrad över Lugnet och Rörsjöstan när jag tar ut posten och över Sorgenfri när jag kommer hem sen till S:s syrliga lasagne och Slas i soffan innan jag nästan somnar stående i duschen.
    Hennes leenden, särskilt de riktigt breda, mitt i en längre eftertänksamhet!
    Räcker långt!

Hon säger att hon känner att nåt är på väg att hända och att det kanske inte är nåt bra. Själv har jag känt i veckor som om jag velat ringa och berätta vad som hänt för mina vänner, känt nåt avgörande och omstörtande på gång, men nåt bra.
    Men det är väl pappan i mej som vill och inte riktigt kan förstå.

000122: Lördag i väntan på ännu en tipsomgång. S bakar och glömmer jästen till förmån för sirap och ”Tracks” på P3 (alltid samma bisarra tidsresa, den där bakåtlutade norrköpingskan mumlande genom decennierna) och små frusna snöhögar längs trottoarerna nu faktiskt och en expedition till Konsum med samlade tomflaskor och ikväll gör vi pizza och läser eller firar tipsvinsten...
    Strindbergs ”Underland” på väggen viskar om...förgången framtid och påminner om att allting går över och Oasis är tillbaks och S pluggar svenska allt envisare, ska lära sej nu, och stickar, fäktar nästan maniskt med pinnarna efter resultat och nån slags mening i stillaståendet och vinteridet.
    Som vanligt sköljer inspirationen i otyglade vågor över hjärnan när man inte har tid eller energi att skriva men jag intalar mej själv att man lika gärna kan acceptera pendlandet och man kan ändå aldrig stanna nånstans men varför skulle man å andra sidan göra det – vad är detta krängande efter ett mål och nåt statiskt när livet av sej självt är så vidunderligt intressant outgrundligt och just rörligt; statisk blir man tids nog ändå; det här äventyret är rörelsens och ett steg bakåt, två framåt och färg och dukar och barfötter! Skrivandet är ett alltid otillfredsställt behov, en rusande motor, ett upphakat spjäll men snart är det vår igen i Stockholm och vi kan sitta på Långholmshällarna och vägra växa upp men tillbaks och in och ner och det är aldrig försent innan det så att säga inte spelar nån roll längre och dikten och skrattet och det stilla leendet är den mening som ges. Aningen och dess uttryck. Varför inte nostalgin i gurglande förening med nyfikenheten. Och sånt och så vidare.
    I natt tänkte jag att man alltid talar om skuggornas former fast det i själva verket är ljuset som står för skapandet; skuggan är alltid passiv. En banal tanke men plötsligt som en uppenbarelse...