000201: Vi snaggade S häromdan och snart är det min tur känner jag, spegelbilden blek och glåmig och livlös, med tandkrämsspray på – medelåldern tynger i luggen...
Oasis larmande på gamla hitte-stereon och tröstens dagbok... Men vi kan förmodligen flytta rakt in till Solna i april för Kenneth fick jobbet i Strasbourg så lägenheten blir ledig, och sysslar med pinaleri ett tag, nåt år eller två, samlar bekvämlighet utan att överdriva, bygger ombonad funkis med tyngpunkten på grönt och bissarra nyttigheter. Köpte tillexempel en elektrisk drinkmixer på Åhlens häromdan, för Pisco Sours och fruktjuicer, det står en på varje chilensk köksbänk och vi har definitivt en chilensk köksbänk.
    Gruppreklamfri dag idag men imorgon har vi en exklusiv flyer. Då är det å andra sidan redan onsdag.

Vet inte vad jag tycker om Solna men för ett år eller två ska det väl hålla, kan inte det där väderstrecket nåt vidare men det är väl i sej en anledning.
    Solna Centrum är ju riktigt fult och vi kommer att ha genomfartsleder inte alldeles utanför fönstret men närapå men det är ett hem iallafall och tills vidare. Framförallt behöver vi inte trängas i en etta längre och för S är ju allting nytt!

000202: Gick i Johannes idag med post till Wiehe och Nina Persson, bra bit, sol och vind och svinhunger med mej hem men potatissallad och lasagne kvar från igår.
    Pequeña eriza, älskar dej på knä på brädgolvet med din budget och stora engagemang! Äppel päppel päronsnibb.

000203: Firar vår privata Luciadag, ett år sen första daten på Cerro Santa Lucia, det är svårt att begripa, känns som åtminstone två år trots att tiden tagit i ordentligt. Sluter mitt bästa år, trots allt.
    Och klockorna i St Pauli påminner om Gamla Stan som trapporna på St Pauligatan påminner om Östermalm; att det är tretton år sen jag slogs med östermalmskärringarna om reklamen och de skramlande dörrarna i sekelskifteshissarna är förstås för mycket att begripa.
    Ska jag översätta ”Satori In Paris”? När ska jag få tid och ork att revidera ”Samlaren”, ”Balladen om Utan Vidare och Inte Sant”, ”Den gudomliga tragedin”?
    Jo, såhär är det, Bengt Magnusson - Julia Roberts gifte sej med countrysångaren Lyle Lovett 1993 och gitarren samlar damm, ett fint gråvitt puder ovanpå ljudlådan...    Bryr mej knappt ändå, drömmer om Norra Gattet! Avlägsna segel som försvinner bakom dyningarna; guppar fram igen.

000204: Blandar påskmust med tysk lager och glor på ”Åskbollen”, nästan helt renons på idéer. Läser några kapitel om Tomas och Tereza i Prag och utmattande skuggboxning med S som virkar vidare på sin orangevita tröja sen. Jag kontrollerar att gitarrfingrarna lever.

000205: Lördag, går och förhör mej om en ny Fostex, det ligger kvar runt fyratusen, allroundmikrofon inkluderad. Stångas med barnvagnarna på McDonalds vid Gustaf Adolfs Torg sen där chilenska kommunister demonstrerar mot Pinochet, knappt en handfull, varför kan de inte lämna de röda fanorna hemma, stänger ju ute en massa folk samtidigt som det insinuerar att Pinochet bara var de rödas fiende.
    Väntar på Tipslördag och läser Kundera respektive Hijuelos, planterar om krukväxterna, lyssnar på Fred Åkerström och Oasis och S har fortfarande inte fått sin mens efter missfallet men har åtminstone ont i magen idag...

000206: Man trär upp dagarna som smultron på ett strå, för nån annan att äta. Bara om söndagarna får man smaka ett själv, men utan att bli särskilt tillfredsställd.
    Det har gått så långt nu att jag blir allvarligt frustrerad varje gång jag inte vinner storkovan på tipset...=)
    Koncentrationsteknikerna avlöser ändå varann. Inget rönnbärsfilosoferande men en kaffegök med Pisco, halvvägs till havet.

Kundera är lite träaktig ibland, ger sej tillochmed till att via Sabina hoppa på den självbiografiska litteraturen, påstår att bara monster frivilligt säger upp sitt privatliv men avslöjar sej bara som feg och trångsynt och framförallt humorlös...men det är ändå en bok som provocerar många kanske inte helt nya men alltid nödvändiga tankar.
    Pratar med S som också läst boken om den moderna könsrollsförvirringen och det är kanske möjligt att det finns nåt nedärvt längst in i kvinnor som attraheras av om inte våld så iallafall närvaron av överlägsen styrka (vad är annars grejen med muskulösa män), precis som det kanske finns en sorglig rest i män som vill dominera, rent fysiskt, om så bara på lek och nattetid. Med humor och öppet betraktat och diskuterat kan jag inte se att det är nåt problem; det som gör det intressant att leva är väl just denna ständiga utmaning att balansera känslorna med tankarna; det är nåt som hundälskarna inte begriper, att det är en styrka och en utmaning att kunna tänka, att behöva balansera och analysera, men med måtta, att den djuriska enkelheten och automatiska snällheten i jämförelse inte är intressant...
    OK, det slår fel hela tiden, våldtäktsmän och militanta feminister men som människor har vi hela tiden chansen att tänka oss rätt. Det verkar vi vara ensamma om och ska vi vara tacksamma för.
    Risk utmärker människovarandet, sorgen och glädjen beror av varann och komplexiteten är vacker!

000207: Hoodoo Gurus och S viker tvätt efter maten, man är hemma igen, trygg i det gula soffljuset måste man ändå våga sej in i det krankt bleka bildskärmsljuset igen och här är jag, för vad det är värt.
    Eulalia tog sej till Sidi Bou Said igår och som ett vänsterhandsprojekt översätter jag Kerouac också till slut, två kapitel till kvällskaffet och Stig Larssons ganska löjliga kaninman sen innan vi trynade.
    Utlånad till Dammfrikontoret den här veckan, det är ett lyft. Lagom litet hissdistrikt mellan Bellevue- och Köpenhamnsvägarna, rymliga lokaler och framförallt – och det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva – ett nästan helt tyst kontor; gubbarna sitter ner och gör vad de ska, håller i princip käften. Efter ett tiotal röjande ungdomsgårdar eller tufft basbullrande logement är det som att komma hem.

000209: Regn och sol och en marsliknande känsla, cyklar med uppfälld kapuschong genom Pildammsmörkret arla om morgnarna, ställer mej i det stilla P4-mumlandet sen och sorterar, fick jobba på idag för att hinna med till klockan ett.
    Mötte S utanför Kvinnokliniken sen. Man har inte hittat några fel på Pablito, vilket vi mottar med blandade känslor. Det var ett perfekt barn.
    Dock är S helt OK igen, man fann en infektion i fosterhinnan men kan inte säga om den uppkommit innan eller efter att vattnet gick. Inga streptokocker iallafall, förmodligen extrem otur bara.
    Nån ska väl ha den också, och vi är starka nog, till slut.

000210: Pisco och ”Pet Sounds”, tröstens artefakter.

000211: Speglar oss i varann med Pisco Sour och ”Vänner”, är märkvärdigt lika.
Försäkringsnarkomani eller religiös nit, frihetshetsande, sex, alkoholism, köpgalenskap – det är alltihopa uttryck för samma saknad och hon fattar det, jag fattar det, och sen är det bara att välja men utan tvångsmässighet och framförallt medvetet. Alla driver vi runt den grundläggande meningslösheten och försvarar oss bäst vi förstår. Min bror samlar på barn, min far blundar hårt, inlåst i en hytt på ”Freja” med dagstidningar och en stabil fyrkantig image. Min mor riktar sej åt alla håll utom inåt och vågar inte ens snudda vid sysslolösheten. S är tvungen att ständigt läsa för att hålla tomrummet stången och själv måste jag skriva ner allt som passerar för att inte ångesten ska få fäste.
    Medvetenhet. Umberto Eco säger att sorgen ökar med kunskapen men jag tycker väl inte att man därför bör väja för kunskapen... Människan har inte bara fått sorgen men också skrattet – vi är lyckligt lottade som har förstånd att sörja! Vi har emellanåt nån slags kontakt med den ordlösa insikten och det är all mening jag kan skönja. Ytligare glädjeämnen är inte att förakta men tar så lätt överhanden.
    S förstår vad jag menar, säger detsamma. Poesins kraft omger oss. Vi gör en egen värld och kikar ut tillsammans.
    Bara konsten erbjuder en värdig tillflykt och kärleken är den ultimata konstformen, intuitiv men aldrig lätt.

Fylla om kvällen, pizza och getingar på Nobe. Träffar en kille som vill lära sej spanska, kanske kan S göra en hacka.

000212: Bakis, lite skakis, storhandlar på Konsum och återvänder till tvåsamheten, ”Rosens namn” på TV, vräker ost över en pizza, skriver rent lite kladdlappar, avvaktar.
    Får in fyra första hästarna, men inga fler sen. S sätter ändå nytt personligt med tio rätt på stryktipset.

000213: Inomhussöndag med solblänk i fönstren på andra sidan, ”Fanzine” och Maná (mexikansk proggrock) och S pluggar svenska i några timmar och jag tar igen förlorad tid vid datorn: översätter Kerouac med vissa problem (skulle behöva en rejält förlegad franskkanadensisk slangordbok) och tar itu med ”Balladen” igen, den är sexton år vid det här laget men står sej, jag kommer inte förbi, måste få färdigt den, nånting fattas och nu vill jag ha tag i det (på samma sätt som jag inte kan lägga undan mina låtar utan att ha gett dem en rejäl chans med lugn och ro och fyra kanaler i ensam koncentration med bra mick och eftertänksamma harmonier; jag vet ju att det är bra, att det emellanåt är nästan klassiskt...) och rensar i högarna av papper. Prestationsångesten slår knut på en framåt torsdagarna fredagarna efter en veckas skalldomnad bland all Dammfris eller Lugnets meningslösa post- och reklamdrivor, skriver frenetiskt under helgerna för att rättfärdiga existensen, känner igen föräldrarnas hyperaktiva rädsla, lägger in den också i en dagboksnot...
Femton noll sju nu och jag har inte fått på mej brallerna än men ett antal sidor i pärmarna. Drar ihop sej till överbliven pizza. Sverige – Finland i Sweden Hockey Games kanske. Nån film.
    I väntan på Köpenhamnsvägens föralldel ganska vackra röda tegeltrottoarer igen.
(Det förblir nog min bild av Malmö: de mattröda tegeltrottoarerna, ojämna, buckliga och välkomnande, med föredömlig vingelbredd och snyggt frusen hundskit i skarvarna!)

000214: Mormors fläskfilerecept med champinjoner och grädde och parmesan, dagen (Valentin) till ära. S och jag har varit ute och köpt varsin kaktus till varann, helt oplanerat. Vet inte vad det säger, mer än att magin lever.
(Kundera förklarar visserligen torrt att ”kärleken föds, då en kvinna med ett ord träder in i vårt poetiska minne”, därmed menande vad jag förstår att vi själva ringer i ödesklockorna vid varje liten slump och att de stora känslorna ”bara” är poesin som skjuter skott, som lystet adlar slumpen och listigt gör magi av det som helt enkelt råkade.
    Jag har inte läst hans eventuella konklusioner än men hittar verkligen inte mycket poesi i hans bok, vilket han i och för sej möjligen skulle ta som en komplimang. Jag ser bara en text där ena hjärnhalvan anklagar den andra utan att rum ges för försvar. Vem vet, vem vill veta vad kärlek är? Man må snart kunna urskilja det faktiska enzymet men såvida man inte också tar bort det så gör det knappast miraklet mindre. Självklart är det hjärnan som älskar! Och om man så spaltar upp känslan i kemiska formler och håller fram de blottlagda molekylerna så kvarstår magin!
    Logik är bara ett förstadium till verklig insikt.
    Poesi är vad som står kvar när vetenskapen har lekt färdigt och gått hem.)

000215: Hagel över Pildammarna men en snabb och lättburen dag som de kommer. Det verkar värre tills imorgon med veckans dos av tunga tanttidningar.
    Sen ringer de från Latin Import och vi går och hämtar ”Abba Oro” - samlingen på spanska som vi beställt från Madrid, hänger i soffan med glada miner och till och med jag kan höra hur illa de bryter men det är fantastiskt bra ändå, låtarna får nytt liv... ”Hasta mañana” gör mej fortfarande tårögd. (Jag känner inget särskilt för personen Agnetha Fältskog men hennes röst knäcker mej varenda gång, så trettisju jag är.)
    Inte mindre än två program från Chile sen men Sofia Eriksson turistande i Puerto Montt kunde jag för min del iochförsig sluppit.