Tankesnurror

Jag vill vara lika stark som Pippi Långstrump. Orädd och säker på mig själv. Men jag har inte kommit dit än. Förhoppningsvis är jag på väg. Jag går liksom och väntar på att något skall hända, men jag vet inte på vad. Ändå tror jag mig vara på väg och att vi alla kanske längtar till något mer än den grå vardagen. Att lyfta med en jumbojet är egentligen inte svårare, eller? Kräver möjligen mer av själva konstruktionen och ingenjörernas tänkearbete. Kanske också mer förberedelser, men flygandet i sig när man väl är uppe, tror jag inte är någon större skillnad.

Det dyker upp en massa bra uppslag till liknelser hela tiden men jag är inte tillräckligt förberedd. Vet inte hur jag ska göra slag i saken. Den där känslan ger mig kramp. Det är därför det är så viktigt för mig att bli av med den eftersom det leder till frustration. En förlamning helt enkelt. Nu gäller det att kunna ta ett steg tillbaka och se nya infallsvinklar. Genomskåda och blicka över horisonten. Det här är konsten i mental träning som jag ser det. Besitter jag då denna rikedom?
Ibland - ja, ibland – nej knappast.

Jag grips alldeles för ofta av lilla Frustration, mycket på grund av att jag spänner bågen för hårt. Vill alltid mer än lilla F, som när datorn krånglar, eller bilen. Till och med bankkortet strejkar ibland. Det är småsaker, egentligen ingenting. Känns nästan fånigt att nämna. Men det är just de där små händelserna i vardagen som inte fungerar eller flyter på, som gör att dagen blir obekväm och ger oro. Ett ständigt fokuserande på bagateller nöter ut en. Samtidigt är det väl så här livet är. Det här är livet - och avståndet mellan känslan av att vara väl förberedd och att springa efter, kanske bäst upplevs i denna bråkdel av sekund.

Tycks nu allt bero på mig? Eller är Gud med och håller allt i sin hand? Finns kosmos i detta kaos?

Yttre faktorer påverkar självklart, men ingen i hela världen kommer att komma och knacka på min dörr och erbjuda vad jag vill ha, eller söker.