DÖDENS VÄNTRUM

Sitter i en väntsal, min ångest växer och panikattackerna tar överhand återigen. Jag har alltid varit stark, alltid klarat alla de mål som jag har satt upp för mig själv. Alla de hinder som jag mött på min väg har jag alltid löst och klarat galant, men denna känsla är ny. Allt det onda, det tråkiga som har hänt i mitt liv har jag lagt bakom mig, åtminstone trodde jag det. Jag har bara vandrat vidare så många gånger utan att klara upp den smärta som jag känt inuti. Jag har aldrig sett tillbaka och inte löst det knutar som bundit mitt hjärta. Kanske är det därför jag fallit, kanske har min styrka varit min svaghet, vad det än beror på är det här för att stanna.

Ser mig runt omkring, ser bara elände och oro. Alla de människor som sitter här med mig är här av en anledning. Kanske känner de som jag, luften tar slut, hjärtat bankar, allt gungar och det kryper som myror i min kropp. Döden ligger nära! Kan inte hejda mig, kan inte tala till mig själv i en lugn ton som förklarar för mig själv att allt kommer att bli bra så länge jag bara tror på det själv. Känslan är för stark, för envis för att släppa taget adrenalinet pumpar för fullt ut ur min hjärna och jag faller in i min dvala igen.

Jag kämpar för att inte falla djupare, jag talar med mig själv, jag andas så gott jag kan, men ingenting hjälper. Gode gud, hjälp mig andas, hjälp mig att finna trygghet och ro och inte förvärra mina attacker genom att oroa mig. Alla förändringar i mitt liv innebär en svaghet, jag vet att förändring kan leda till katastrof i mig själv, i mitt bo av lugn. Tryggheten seglar iväg, osäkerhet och rädsla tar över och jag är ensam än en gång i mitt mörker. Gode gud, hjälp mig, jag faller, jag dör. Känslan som överrumplar mig går inte att beskriva, den svaghet som infinner sig går inte att ta på. Allt är bara mörker, oro och förtvivlan. Ser mig om, ser för första gången i mitt liv de människor som döljer sig bakom den hårda ytan som de själva byggt upp. Jag lider med dem, och jag är nu den som gråter med dem.

Har du någonsin suttit i dödens väntrum? Har du någonsin känt hur din själ lämnar din kropp och hur ditt förnuft kidnappas av rädsla? Jag hade aldrig trott på dig om du hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle hamna här, där jag är idag. Jag hade skrattat åt dig och sagt,
– Inte jag, jag är för stark och för egen för att hamna i en sådan situation. Jag har allt att leva för och jag är en kämpe.