En känsla

Jag blinkar. Stirrar sedan framåt med ögonen fullt uppspärrade tills de tåras. Då sluter jag dem igen, bara tillräckligt länge för att de ska återfuktas, jag öppnar dem igen precis innan bilderna börjar ta form på näthinnan.
Taket är vitt. Under min dag i sängen har jag räknat alla de vitmålade träplankorna. De är 342 stycken. Spikarna är 3420, det sitter tio spikar i varje planka. Det har jag med full säkerhet konstaterat, jag har räknat dem själv, två gånger för säkerhets skull.
Det surrar lågt i det nyss tysta rummet, bortsett från mina egna andetag. Jag har visst sällskap. Flugan klänger sig fast i taket, precis ovanför mig. Konstigt att den inte blir yr av att hänga uppochner, tänker jag. Flugan rör sig, han eller hon förflyttar sig några millimeter åt vänster. Jag följer den med blicken. Det är mycket lättare att fokusera nu, när jag har något att fästa blicken på. Annars åker den lätt iväg och tankarna flyger iväg till platser där dem inte borde vara. Precis som flugan. Den har flugit iväg till platser där den inte borde vara, i alla fall en plats. Han eller hon borde inte vara här. Inte i mitt sällskap.
Jag skulle kunna sträcka ut min vänstra arm och röra flugan, eller i alla fall vara nära den med handen innan den skulle flyga iväg, för här i våningssängen kommer jag högt upp. Men jag lyfter inte armen. Det finns ingen ork kvar i mina muskler, livslusten som givit dem energi har vandrat iväg från mig. Kvar av den finns bara minnet, minnet av en lycklig tid då jag mådde bra, då jag fanns.
Flugan lämnar taket för några sekunder och flyger några decimeter åt höger den här gången. Nu räcker det inte att följa honom eller henne med blicken längre, så jag rör mig för första gången på jag vet inte hur länge. Jag vrider på huvudet, bara några centimeter. Rörelsen känns makabert ovanlig och jag känner nästan inte igen den alls. Det var länge sen jag rörde mig sist.
Kudden under mitt bruna huvud ändrar form efter den nya ställningen. Det känns bra att det finns något som är oförändrat, något som fortsätter med sin plikt fast världen satts på ända. Men jag antar att allt inte kan förgås, något måste leva kvar för att vittna om den förstörelse som skett. Som förstört ett liv så hårt och trasat sönder en uppväxt.
En kylig vind blåser in genom det vidöppna fönstret och lyfter upp en ensam hårtest från kudden. Men hårtesten har, precis som jag, mist sin livslust och faller snabbt ner igen. Den kyliga luften smeker mina bara armar och får huden att knottra sig och mina hårstrån att resa sig. Jag liknar en plockad höna i mänsklig storlek.
Fönstret har varit öppet sen jag lade mig i sängen. All instängd luft som funnits här inne har nu blivit utbytt flera gånger om och cirkulerat länge. Det känns bra att det inte finns något kvar av den luft jag andats i tidigare. För även om det är beviset från en lycklig tid så manar den fram alltför många minnen som får bilderna att uppträda på näthinnan. Jag vet inte när jag sov senast.
Mitt huvud är redan tillräckligt mycket vridet åt höger, så jag kan se ut genom fönstret i ögonvrån. Det är en snölös vinter än så länge, och träden skriker ut sin nakenhet och längtan efter snön för att täcka de kala grenarna. De saknar något, precis som jag saknar någon. Jag vet inte vem, kanske är det bäst att inte sakna någon alls. Det skulle nog inte vara lika hemskt då.
En liten suck slinker ur mig och jag blir lite förvånad. Jag visste inte om att jag fortfarande kunde uttrycka mina känslor. Jag har sedan länge nu varit en sten, eller en mussla. Instängd och bortglömd.
Världen utanför sprider sitt gråa ljus i rummet.
Eller så är det kanske bara jag.