En tanke om en värld

Myran klättrar snabbt uppåt. Den syns tydligt; svart mot vitt. Myran klättrar inte helt rakt, utan lite hit och dit, som en berusad man på väg hem mitt i natten med gatlyktorna som enda sällskap. Den kanske inte riktigt vet vart den ska någonstans. Eller så har den bråttom men har glömt vägen. Det skulle inte vara så konstigt eftersom den vita väggen utan nyanser är oändligt stor för en liten skogsmyra. Det skulle vara som att gå vilse i öknen. Fast på väggen är det förstås inte lika varmt.
Myran klättrar förvånansvärt fort över väggen och närmar sig nu taket. Den svänger vänster och klättrar bort mot hörnet där två vita väggar utan nyanser möts med taket. Och under en liten lös flik på tapeten klättrar den in och försvinner. Den var nog trots allt inte vilse i det vita.
Som på en given signal kommer det en till myra, och en till, och en till. Ett tjugotal myror klättrar mot hörnet och försvinner. Sen kommer det fler. Några tar genvägen över den stora golvklockan som står intill väggen. Det bruna träet ser ut att vara fläckigt av alla de små myrkropparna. Träet kanske har fått svarta vattkoppor. Det verkar som det, för ingen av de tre visarna på urtavlan rör sig. Tiden har stannat. Myrorna har tagit död på tiden. Eller kanske är den inte död, kanske har den bara tagit en paus? Den kanske bara vilar lite, den har arbetat väldigt länge. Den fruktade och älskade tiden. Någon borde kanske hjälpa den, se till så att den inte börjar rinna och flyta iväg. Men ingen hjälper den. Myrorna klättrar allt fler och fler över urtavlan och får den att nästan försvinna helt. Om klockan blir mjuk och faller ihop till en hög kanske myrorna bosätter sig där istället. Myrorna, herrarna över tiden. Tidens härskare. Tänk, vilken annorlunda respekt de skulle få.
Men tiden ska inte flyta iväg någonstans. Och myrorna ska inte bli tidens härskare. För i verkligheten existerar inte ett barns surrealistiska tankar och fantasier. Men kanske ändå, för kanske är barnet fångat i en vuxen mans kropp. Kanske är han jättekänd.