Jag smälter ju för dig

Snön föll inte längre utanför Ninas fönster. Det hade slutat för flera dagar sen. Nu låg det bara ett tunt snötäcke kvar på marken. Hon vilade huvudet på skrivbordet som stod framför fönstret och stirrade blint ut i den mörka vårkvällen. Snön låg kvar sent det här året. Hon vände blicken mot klockan på väggen och drog en besviken suck. Klockan var strax åtta och han hade inte kommit i kväll. Fast han hade lovat.
Hon satte sig upp och sträckte på ryggen. Det gjorde lite ont i den eftersom hon hade suttit framåtböjd så länge.
En mörk gestalt rörde sig i kanten av trädgården, och hon stelnade till. Hade han kommit ändå? Hon reste sig snabbt upp ur stolen och skyndade till ytterdörren där hon snabbt satte på sig ett par stövlar och en dunjacka. Hon klev ut i vårkylan och stängde dörren bakom sig. Det var alldeles tyst förutom vinden som ven och fick trädens grenar vaja i luften.
Nina försökte gå så tyst som möjligt genom snön och kikade försiktigt fram bakom husknuten. Hon ville överraska honom om han verkligen hade kommit. Då såg hon honom. Han var lika vacker som igår. Han stod med ryggen vänd mot henne, så han såg henne inte. Bra.
Ljudlöst smög hon sig fram till honom och klappade sedan till honom på den snöiga axeln.
”Varför tog du så lång tid på dig?” sa hon till honom med spelad ilska. Han vände sig om och såg på henne med de svarta stenögonen. Han sträckte ut sina grenar till armar och drog henne långsamt mot honom. Nina kramade om honom, hårt.
”Försiktigt, försiktigt” sa han och hon lossade lite på greppet. ”vi vill ju inte att jag ska gå sönder” tillade han sedan med sin ljuva stämma. Nina tittade upp på honom, han var mycket längre än hon, ett helt huvud. Fast så var det svårt att räkna, hans huvud var mycket större än hennes. Hon kände hur hennes ögon blev fuktiga. Han var så vacker. Stenögonen som andra skulle ta som livlösa, var fulla av ljus. Morotsnäsan var precis lagom lång och fin. Stenarna som var hans mun log. Han var den vackraste hon någonsin hade sett.
Han kramade henne hårdare. ”Vad är det?” viskade hon. Hon visste inte varför hon viskade, det kändes bara rätt.
”Snön kommer att försvinna imorgon,” sa han. ”jag också.”
Nina förstod inte. Han fick inte försvinna. Långsamt började hon skaka på huvudet medan tårarna rann nerför hennes frusna kinder. Han tittade på henne med plåga i de svarta ögonen.
”Om jag också kunde gråta” sa han. ”så skulle jag det. Tro mig” viskade han och kramade henne hårdare. ”Jag älskar dig” viskade han mot hennes hår.
”Jag älskar dig också” sa hon med munnen pressad mot hans hals, som helt bestod av snö. ”Måste du verkligen försvinna?” frågade hon förtvivlat och tittade återigen in i hans ögon. ”Jag kan fixa fram en frys, du kan bo i den tills nästa vinter. Jag ska vara med dig jämt. Du blir aldrig ensam.” Han skakade på huvudet.
”Vi vet båda två att jag inte kan leva i en frys. Även om jag så gärna skulle vilja, bara för att få se ditt ansikte framför mig varje dag.” Han borrade in ansiktet i hennes hår och drog sedan bort henne så att hon inte nuddade honom. ”Du är för varm” förklarade han när han såg hennes besvikna blick. Hon tittade på hans kropp och såg att framsidan var blöt. Hon nickade.
”Jag är så ledsen” viskade han och sträckte ut en gren som han varsamt smekte hennes kind med. Hon blundade och drog en skrovlig suck. Hon försökte förgäves låta bli att låtsas om klumpen i halsen som bara växte.
Han började dra sig bakåt, in mot skogen igen. Förskräckt öppnade hon ögonen. ”Snälla, gå inte än!” sa hon förskräckt och räckte ut sin hand mot honom.
Han skakade på huvudet. ”Jag smälter snart”
”Men det blir ju kallare på natten, du kommer ju inte smälta förrän i morgon. Snälla stanna ett litet tag till?”
”Jag kan inte, jag måste ta mig så långt bort jag kan så att du inte får syn på resterna av mig.”
Hon började snyfta hejdlöst. Han kom fram mot henne igen och en gren tvingade henne att titta upp på honom. ”Se det som en komplimang” sa han och log ett svagt leende. ”jag smälter ju för dig.” Sen försvann han in i skogen igen för att aldrig komma tillbaka.