1.

Jag stirrar stint på den lilla stickan jag håller i handen, den riktigt lyser blått. Färgen skriker mig i ansiktet, jag känner hur illamåendet sköljde över mig. Jag blir äcklad över bekräftelsen, att det jag trott faktiskt är sant. Jag är gravid. Jag är fjorton år, och jag är gravid.Vad ska jag säga till Rasmus och pappa? De vet förstås redan om vad som har hänt, men de trodde inte att det skulle bli så här. Varför? Varför skulle han välja just mig? Varför? Vad har jag gjort för fel?
Tårarna stiger i mina ögon och sköljer bort illamåendet. Det ersätts istället med det minne jag helst av allt vill glömma, men som jag kommer att bära med mig hela livet.

Det är sent på kvällen, men det är fortfarande ljust ute. Det är varmt, jag är varm. Både inuti och utanpå. Jag har roligt, har inte haft så roligt på väldigt länge. Jag svettas nu, är andfådd. Med ett leende på läpparna tar jag ytterligare en plastmugg med jordgubbssaft och går iväg från de andra. Säger till pappa att jag går iväg. Jag kommer inte vara borta länge, ska bara hämta andan.
Det är midsommarafton. Jag och min familj är på landet hos morfar och firar. Jag har dansat runt midsommarstången precis som alla andra, och jag har skojat med småbarnen, passat dem ett tag medan föräldrarna har gått på en liten promenad.
En lätt bris smeker mitt ansikte och lyfter min klänning lite grann. Den är vit, sydd i ett lätt, tunt material. Runt midjan bär jag ett brett, ljusblått sidenband. Ett av de smala axelbanden på den knälånga klänningen har halkat ner lite på axeln och jag petar tillbaka det. Jag drar djupa andetag. Tar en klunk av saften, den är ljummen. Handen som håller i muggen är solbränd efter en veckas semester till Kreta tidigare på året. Naglarna är nerbitna men målade i en silverblå färg, matchande sidenbandet. Jag drar den andra handen genom mitt smutsblonda hår, det har lite ljusare slingor för en gångs skull, solblekta.
Jag känner gräset kittla mina bara fötter när jag går ner mot skogsbrynet. En hackspett hörs någonstans inifrån skogen. Jag är långt borta från de andra nu, kan inte längre höra deras skratt. Hör en kvist brytas av bakom mig och vänder mig skrämt om. Jag ser inget och antar att det bara var en räv eller något liknande. Ett steg hörs bakom mig, och sedan ett till. Den här gången hinner jag inte vända mig om. En stark hand tar ett fast grepp om min midja medan en annan hand täpper för min mun. Jag puttas framåt, in i skogen. Barr river mig på armar och ben. Jag försöker streta emot, försöker sparka och riva, men jag kan inte. Den som håller i mig är för stark. Djupare och djupare in i skogen kommer vi. Jag känner flåsningar i nacken, det luktar sprit. Vi når en liten stig, vi följer den åt höger. Den är krokig och nästan igenväxt av ormbunkar. Skogen är tät här. Mina fötter rivs upp av de små vassa stenarna och pinnar jag går på, men jag bryr mig inte. Jag känner på mig att mitt öde just nu är värre än det.
En liten glänta visar sig framför oss, och jag ser ett litet plåtskjul utan dörr eller fönster. Konstigt ställe att placera ett skjul på, tänker jag. Jag puttas in i skjulet och ner på golvet. Det är mörkt, det enda ljus som kommer in i skjulet är från dörröppningen, och det är inte mycket ljus. Jag ser min kidnappares siluett, det är en stor man, flintskallig. Han kommer långsamt mot mig, jag backar liggandes på rygg. Slår i huvudet i plåtväggen bakom mig, skjulet är precis så stort att jag kan ligga raklång därinne. Han böjer sig ner, sliter av mig klänningen.
Det gör ont, han är hårdhänt. Varför skriker jag inte? Han håller inte för min mun, men jag är för rädd. Jag kan inte skrika. Jag måste försöka. Jag skriker, så högt jag kan. Han rycker till, drar sig ur mig. Jag häver mig snabbt upp på armbågarna och sätter mig upp, trycker mig mot den kalla plåten. Även fast jag inte ser det känner jag hans ilska. Han tar tag i min arm och jag skriker igen. Ropar på hjälp. Han trycker ner mig på marken igen, pressar sig mot mig. Han är inuti mig igen, jag skriker återigen på hjälp. Varför är det ingen som kommer? Tänk om ingen hör mig? Tänk om jag kommer dö här ute i skogen?
Jag skriker igen, men den här gången riktar jag skriket mot hans öra. Även han skriker till, av förvåning och smärta. Han reser sig upp lite, sätter sig ovanpå mig. Slår mig i ansiktet. Slår mig igen. Tar en sten från marken och slår den i mitt ansikte. Jag skriker igen. Känner blodet rinna nerför min kind, ner mot örat. Jag gråter, kan inte stoppa tårarna. Hoppas att han ska visa lite medkänsla.
Då hörs steg, någon springer hitåt. Någon ropar mitt namn. Jag skriker igen, ropar på hjälp. Han rycker till och reser sig snabbt upp. Drar på sig byxorna igen, tar på sig skorna. Sen tar han stenen igen, kastar den mot mig. Den träffar mig i magen och jag skriker till. Han springer iväg. Nu hör jag rösten igen, den är nära.
”Stanna!” ropar rösten. Personen har sett mannen men följer inte efter. Jag ser en ny siluett i dörröppningen. Jag känner inte igen rösten eller siluetten, jag känner mig alldeles snurrig. Jag försöker inte dölja min nakna kropp för rösten, försöker inte röra mig.
”Rebecka” säger rösten och drar efter andan. Den låter lättad, men förfärad. Röstens kropp böjer sig ner mot mig, smeker mig över den minst skadade kinden. Smeker mig över håret, räcker sig efter min nu smutsiga och trasiga klänning som ligger i ett hörn. Rösten hjälper mig att sätta mig upp och drar klänningen över mitt huvud, klär på mig. Rösten tar mig i sin famn, kramar mig ömt. Under all dimma inne i mitt huvud känner jag igen omfamningen, det är min storebror. En hetta sprider sig över mitt ansikte, jag skäms över att han hittat mig så här. Tårarna stiger i ögonen på mig och jag skakar av dem. Rasmus drar mig tillbaka från honom och ser på mig med smärta i blicken. Han torkar bort tårarna från mina kinder, de blandas med blod. Stackars Rasmus, han borde inte behöva se mig så här. Han kramar mig igen, den här gången hårt.
”Såg du hur han såg ut?” frågar han. Jag kan inte prata, så jag skakar på huvudet. Han svär ilsket till och spänner kroppen. ”Jag ska ta fast den jäveln” säger han och reser sig upp. Jag återfår talförmågan.
”Nej” viskar jag. ”Snälla lämna mig inte.”
Han tittar ner på mig och suckar. Böjer sig ner och hjälper mig upp. ”Kom” säger han. ”Vi går tillbaka till de andra.”