Hopp för Haiti - hopp för mig

En liten summa. Bara några ynka kronor skulle jag förlora. Men de skulle gå till ett mycket bättre ändamål än att bli ett tillskott i min garderob, eller användas för att skicka ett meningslöst SMS till en kompis. De skulle rädda ett barns liv.
Det var med andan i halsen som jag långsamt tryckte ner knapparna på mobilen, en efter en tills de bildade ordet. När jag sedan tryckt ner numret tog det några sekunder tills jag faktiskt kunde skicka iväg SMS:et. Det var nästan ett heligt ögonblick. Jag var på väg att rädda någons liv. Det var stort.
Jag drog ett djupt andetag och klickade på ”Skicka”. Spänt väntade jag. Jag vet inte vad jag väntade på, men något var det. Så kom svaret. Mina pengar hade mottagits och var på väg att rädda ett litet barn. Och jag andades ut. Jag kände hur en sten lyftes från mitt bröst, jag kunde andas lättare. Ett glädjerus spred sig genom kroppen. Jag kunde tänka klarare, jag ville hoppas runt. Jag hade gjort en god gärning. Jag hade genom att skicka ett litet SMS, något jag gjorde flera gånger dagligen, rättad någons liv. Det var ett mirakel. Länge leve teknologin.
Jag var en bra människa, jag hade hjärtat på rätt ställe. Mitt liv hade en mening.
Jag hade räddat ett liv. Jag fanns.