Jag reser mig upp

Kroppen ömmar när jag klär av mig. Det blir inte så stor skillnad; jag var redan ytterst lättklädd. Min blick faller på den lilla analoga klockan på väggen, snett ovanför en handduk märkt med ”gäster”. Hon är kvart över tolv. Jag upptäcker rester av sperma på ena knäet och ryser äcklat. Det är konstigt av mig att reagera över något så oväsentligt som Lukas sperma, jag har fått utstå betydligt värre saker.
Det ångar från det varma vattnet. Det bränner huden, men den smärtan dämpar den psykiska, den som Lukas orsakat.
Jag vänder ansiktet uppåt och låter vattnet bränna min känsliga hud. Tårarna kommer och blandas med det heta vattnet. Jag låter vattnet vara på medan jag börjar tvåla in mig, från tårna och uppåt. Med slutna ögon låter jag mina händer långsamt glida över min mörbultade kropp och undersöka vilka kroppsdelar som farit mest illa. På insidan av vänstra låret börjar ett blåmärke blomma upp, och jag grimaserar av smärtan. Det andas fortfarande några gamla blåmärken runt naveln, men de gör inte så ont längre. Smärtan i högra handleden är däremot värre. Den börjar svullna. Det var ett tag sen han gått så hårdhänt fram, det måste vara något som stör honom just nu.
Jag har lärt mig att läsa av hans sinnesstämning på valet av lekar och hur hårda hans grepp är. Det är inte så svårt, och om han är arg eller irriterad vet jag att jag ska vara extra försiktig med hur jag agerar. Han kan bli rasande om jag tvekar inför något, eller om jag är för tyst, jag får inte heller vara högljudd – inte för att jag brukar ge särskilt mycket ljud ifrån mig, men i början hade jag varit osäker på min roll i det hela och överspelat lite för att vara på den säkra sidan.
Mina händer når skulderbladen och jag känner ett häftigt hugg av smärta. Jag flämtar till, och smärtan är så genomträngande att jag börjar se dubbelt. Jag hinner precis sätta mig ner på alla fyra innan dagens middag tar fel väg ut från min kropp. Vattnet för ner min spya i avloppet och jag sjunker ihop. Det bultar mellan skulderbladen, handleden värker och mitt huvud känns som om det ska sprängas när som helst. Resten av kroppen slits isär av mina häftiga snyftningar. Och märkligt nog fryser jag även fast det heta vattnet strilar ner på min bedrövliga uppenbarelse.
Det är med stor beslutsamhet, och inget annat, jag lyckas ställa mig upp. All min energi har försvunnit och det enda jag vill är att sova. Så jag stänger av vattnet och sveper in mig i den tjocka handduken jag hängt på kroken bredvid duschen. I några minuter står jag och huttrar utan att veta vad jag ska göra näst, men sen så minns jag. När jag torkat mig drar jag på mig den långärmade pyjamasen och tofflorna jag lagt in i badrummet tidigare på kvällen. Det finns inte en chans att jag skulle gå genom lägenheten i bara handduk med Lukas hemma. Aldrig. Jag torkar mitt hår med handduken som vanligt för att inte riskera att väcka Lukas med hårtorken. Sen släcker jag lampan innan jag med en suck lämnar badrummet och snabbt smyger iväg till mitt rum.
Med dörren stängd och omsorgsfullt låst sätter jag mig på sängen med min tända sänglampa som enda sällskap. Jag önskar att mamma fortfarande levde så att jag kunde tala om allt för henne, men om hon fanns skulle det inte finnas något att tala om. Mitt hjärta har varit söndertrasat i ett och ett halvt år, och det kommer aldrig att bli helt igen. Jag är ute ur leken, och det finns inget sätt att börja spela igen. Om någon kunde göra ett undantag i spelreglerna skulle jag kanske ha en chans, men det finns ingen som skulle göra det för mig. Jag är helt ensam. Sen mamma och pappa dog har mina kompisar en efter en brutit med mig; de tycker att jag har stängt in mig i mig själv. Men de vet inte anledningen. Jag kan inte spela teater för alltid och låtsas som om allt är perfekt när det inte är det. Mitt liv är bara skit.
Jag kryper ner under täcket och släcker lampan. Försöker lägga mig i en bekväm ställning, men den vanliga funkar inte. Det gör för ont i ryggen. Till slut lyckas jag nog somna, för smärtan bleknar och mitt mörka rum har helt plötsligt förvandlats till en blomsteräng med tropiska palmer på. Jo, jag drömmer nog.

Nästa dag har jag bestämt mig. Med en stel och värkande rygg. Efter att ha stoppat i mig två Alvedon insåg jag att jag faktiskt inte kan leva så här längre. Jag kommer långsamt att förtvina bort tills jag inte är större än en ärta, och inte mer betydelsefull än resterna som blir över när man vässat en penna.
Jag måste agera. Nu. Men jag vet bara inte hur.
”God morgon, Matilda” säger en munter Lukas vid frukosten. Han häller upp flingor i en skål med mjölk och tar en klunk av sitt kaffe. Kaffet i muggen med texten ”Världens bästa storebror”. Decenniets lögn.
”Jag har ont i ryggen” säger jag modigt som hälsningsfras. Lukas stelnar till och betraktar mig genom smala ögonspringor. Hans bruna hår står åt alla håll á la morgonruffs, en frisyr som han bara kommer addera vax i så att det håller sig hela dagen.
”Det är ditt fel” fortsätter jag med berått mod.
”Det är för fan inte mitt fel” grymtar han.
”Det är i alla fall inte mitt.”
Han mumlar något ohörbart och börjar skyffla i sig sina flingor. Han praktiskt taget häller i sig kaffet innan han reser sig från bordet. ”Jag har bråttom till jobbet” säger han och försvinner bort mot badrummet. Jag hör dörren låsas.
Även om jag inte haft några förhoppningar om att han skulle göra något åt saken, så blir jag lite besviken. Men Lukas är feg som inte vågar sitta här och konfrontera mig, han flyr undan och utnyttjar sin ålder till dess yttersta gräns. Han vet att han har makten över mig. Även om jag gärna skulle vilja säga att jag hatar honom med allt det har man kan känna inom sig, så kan jag inte det. För jag älskar honom, trots allt han gör mot mig. Han är min storebror. Det är nog det som fått mig att avstå från att anmäla honom för det han gör. Han är en del av mig, och jag skäms över både mig själv och honom.
När jag plockat undan efter frukosten tittar jag på mitt schema som hänger på kylskåpsdörren. Jag slutar tidigt idag, redan klockan två.
Innan jag går hemifrån samlar jag ihop allt mod jag kan hitta i lägenheten och stoppar det i fickan. Jag kommer att behöva det senare.
Klockan är 14.47. Framför mig ståtar en byggnad med en exteriör bestående av de klassiska röda tegelstenarna. Polisens märke ovanför ingången fyller hela mitt synfält. Jag har ingen aning om hur jag ska göra det, eller om jag borde ringa istället. Men Lukas får för allt i världen inte veta vad jag håller på med. För nu ska jag äntligen slå mig fri. Min skadade rygg har blivit droppen. Jag trodde aldrig att han skulle skada mig så. Han är ett monster.
Jag sluter ögonen och ber tyst till någon okänd högre makt innan jag äntrar polisstationen för att anmäla min egen bror. Min storebror Lukas som våldtagit mig under ett helt jävla år.