Klädd i evighetens kappa

Personsökaren pep. Jag suckade. Ännu ett uppdrag. Men det var mitt jobb, även om det inte var självvalt, och jag var tvungen att utföra det. Jag ville ju inte råka ut för samma öde som min kollega Peter, han hade struntat i ett uppdrag. Sen försvann han och kom aldrig tillbaka.
Jag reste mig upp ur fåtöljen. Många skulle nog inte ha velat resa sig upp, det var en väldigt bekväm fåtölj. Det mindes jag, men jag visste inte hur det kändes att resa mig ur den. För den var inte bekväm för mig som den var för andra.
Min känsla för bekvämlighet hade ryckts ifrån mig.
Åh, vad skulle jag inte ha offrat för att behagligt få kunna sjunka ner i fåtöljens mjuka dyna, vad skulle jag inte ha offrat för att kunna vira in mig i en filt och må lite bättre?
Vad skulle jag inte ha offrat för att få allting ogjort?
Jag drog på mig den svarta kappan och knäppte den hela vägen upp. Sen sprayade jag ansiktet vitt så att jag inte skulle kännas igen. En parfym med doft av as sprayade jag över hela min kropp. Under mina första uppdrag hade stanken varit så olidlig att jag kunnat spy, men det kunde jag så klart inte. Även den förmågan hade ryckts bort från mig.
Jag drog upp luvan och täckte mitt råttfärgade hår. Tittade mig i spegeln för att se att allt såg ut som det skulle. Sen släckte jag i lägenheten och gick in i garderoben, som egentligen inte var någon riktig garderob. Väl inne och med dörren stängd tittade jag på personsökaren igen. Den här gången skulle färden gå till Karolinska sjukhuset. Det hade varit en bilolycka, och en person hade avlidigt strax innan de kom till sjukhuset. Bakgrund: en olycklig man som gjort ett fåtal självmordsförsök men blivit stoppad. Han var ytterligare en av dem som inte uppskattade det de fått. Livet. Jag visste, för jag var en av dem.
För visst var detta mitt straff. Jag hade inte gjort mig förtjänt av livet, jag hade druckit alldeles för mycket och börjat misshandla mitt barn. Jag hade slagit honom om och om igen.
Så nu fick jag ta hand om dem som var precis som jag, precis som alla oss som tjänade samma herre som jag.
För visst var det typiskt att min chef inte längre gjorde grovjobbet själv. Han ansåg sig själv för mäktig. Dessutom var det så många som dog samtidigt, han klarade inte av att vara på mer än en plats samtidigt. Vi var många utspridda över hela världen som tjänstgjorde hos honom, ofrivilligt såklart. Visst var det många som hade gått emot honom och struntat i sina uppdrag, precis som Peter, men i tron om att de äntligen skulle få dö. Det gjorde de också, men det ryktades om att de hamnade i Helvetet. Ingen visste säkert.
Jag tryckte på den lysande röda knappen som satt på väggen. Min mage trycktes ihop och jag lyftes från golvet. I nästa sekund stod jag i en städskrubb på Karolinska sjukhuset, med ena foten i en skurhink. Fantastiskt.
Jag kunde riktigt se honom sitta på sin tron, inte för att jag visste hur den såg ut, men jag hade mina aningar. Han satt nog på en hög svart stol med sin lie i handen, med bara ett kranium som såg ut över mörkret.
Jag hade aldrig träffat honom, bara sett en obligatorisk film där han själv förklarade att jag nu tjänade honom. Vi körde på modernitet, datorer och personsökare. Ta seden dit man kommer, som man nu säger. Vi förväntades förmodligen ha lie, precis som han, men vi hade såklart inte den rangen.
Jag öppnade dörren till städskrubben så att bara en liten springa med ljus nådde in till mig. Jag var inte orolig över att bli upptäckt, jag var osynlig för det mänskliga ögat. Nej, jag var försiktig för att någon kunde se den öppna dörren. För du ser, jag kunde inte gå genom dörrar. Jag var ju inte död. Jag var osynlig, men jag var inte död. Det var i ett stadium mellan levande och död som jag befann mig. Och alla på det planet, precis som jag, längtade innerligt efter döden.
Efter att ha konstaterat att ingen fanns i närheten slank jag snabbt ut ur städskrubben och stängde omsorgsfullt dörren efter mig. Sen gick jag genom korridorerna och bort till mannens sal, han hade ännu inte flyttats. Mina fötter rörde knappt golvet när jag gick. Det fanns inga tecken på min närvaro, förutom den unkna lukten av as jag lämnade efter mig när jag gick.
Snart nådde jag hans sal. Han var en lång man med många sår. Jag kunde se det svaga ljuset som svävade ovanför hans kropp. Bra, det betydde att hans ande fortfarande fanns här.
Jag tog fram en liten bärbar dator ur en ficka på min kappa och satt mig på sängkanten. Jag satte på filmen med honom och väntade några sekunder.
Ljuset började dra sig in i kroppen och han rörde på sig. Öppnade sina ögon och tittade på filmen jag spelade upp. Han levde inte, det var bara hans ande som gjorde det. Ur mänskliga ögon skulle hans kropp fortfarande ligga orörlig, men hans ande hade tagit med sin en liten, liten del av kroppen till mitt plan. Därför hade han en kropp även här.
Jag såg förståelsen lysa upp hans ögon när filmen var slut. Han tittade på mig med en förskräckt min och jag nickade. Han var en av oss nu.
Jag ställde mig upp och räckte honom en svart kappa, likadan som min. Han satte sig upp och tog emot den.
”Vad händer om… om jag vägrar?” frågade han tveksamt.
”Du skickas till Helvetet, men tro mig, dit vill du inte komma.”
Han suckade och satte på sig kappan. Sen ställde han sig upp och jag knäppte med fingrarna. Han försvann framför ögonen på mig, men jag blev inte orolig. Jag hade skickat honom till Centret, där skulle han få sin utrustning för att kunna börja sin plikt.
Jag började min väg tillbaka till städskrubben. Jag hade utfört mitt jobb. Jag hade fört över ännu en ande till min värld. Precis som jag gjort i tjugo år nu, och skulle göra i all evighet. För det var ju mitt jobb.
Jag var en av dödens tjänare.