Svartheten

Jag springer. Jag vet inte hur länge jag har gjort det, men jag vet att det är väldigt länge. Kanske i flera dagar och nätter, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag till varje pris måste fly undan det som jagar mig. Svartheten. Den som färgar världen svartvit, den som stjäl jordens färger, den som tar bort all världens lycka och kärlek. Den svartheten.
Den jagar mig, jag är den enda som lyckats överleva.
Den är nära, jag kan känna dess andedräkt i nacken, men när jag vänder mig om finns det inget där. Bara de svartvita träden bredvid de gröna som också de blir svartvita när svartheten drar förbi.
Det är mitt fel.
Jag skulle kunna ge upp, lämna mig till svartheten och olyckligheten. Men det vore fegt, otroligt fegt. Om det är något jag lärt mig under mitt tioåriga liv så är det att aldrig ge upp. Oavsett vad som händer. Det sa min farfar till mig innan svartheten tog honom. Innan han blev svartvit tog han tag i kragen på min tröja och drog mig närmare. Sen viskade han hest och kraftlöst i mitt öra: ”Hela världen kan inte gå under, Teodor. Du kan överleva. Spring, spring så långt du kan. Ge aldrig upp. Det finns en plats dit svartheten inte kan nå.”
”Var, farfar? Var är den?” hade jag frågat när han inte sa något mer. Men han var redan tagen av svartheten, bara ett svartvitt skal utan känslor låg bredvid mig. Han hade stridit till slutet, sprungit från svartheten. Men han var gammal och svag, jag fick springa ensam.
Jag springer mot en plats jag vet existerar, men jag vet inte när jag når dit. Jag kanske redan har sprungit förbi den. Tänk, vad praktiskt det vore om det lyste en neonskylt med texten Säker plats. Hit når inte svartheten.
Då skulle jag slippa leta, kanske leta förgäves.
En fluga ligger död på marken. Jag hinner knappt uppfatta dess kropp när jag susar förbi, men jag tror att min syn och hörsel har förbättrats av att vara den sista färg- och känslofulla människan som är kvar på jorden.
Jag är törstig, märker jag nu. Mina ögon söker över landskapet efter ett vattendrag, men förgäves. Jag springer på en grusväg, med skog på min högra sida och öppen mark på den vänstra. Vägen är rak, det har den varit hela tiden, och den tycks aldrig ha ett slut. Jag har sprungit på en väg med samma lutning överallt och utan förändrat landskap, i vad som känns som en evighet. Tänk om jag springer runt hela jorden? Det skulle nog bli världsrekord i löpning i så fall, synd bara att det inte finns några levande människor kvar att bevittna händelsen. För de numera svartvita människorna kan inte längre räknas som levande. De saknar färg och känslor, de är bara monster, anhängare till svartheten. Det onda.
Nu känner jag hur mjölksyran sprider sig i benen. Jag kan inte springa mycket mer, jag måste stanna för att vila, bara för ett litet tag. Men jag får inte, jag måste springa tills jag når säkerheten. Jag måste fortsätta.
Men nu är jag fruktansvärt trött. Mina muskler skriker i protest, hjärtat bultar hårt och ilsket i bröstkorgen och jag har håll i sidan. Ögonlocken känns tunga.
Jag blundar och fortsätter springa. Det gör inget att jag inte kan se, det kommer inga förändringar på vägen. Det är mitt första misstag. Jag borde inte ha slutit ögonen. För nu saktar jag omedvetet in, jag vill lägga mig ner på marken och sova.
”Nej” morrar jag till mig själv. ”Du får inte stanna, du måste fortsätta springa!”
Så jag öppnar ögonen och får upp farten igen, jag trotsar det omöjliga. Jag är oövervinnelig. Jag är allsmäktig!
Men svartheten andas fortfarande i min nacke. Min hud knottras under den kyliga utandningen. Svartheten har ingen värme.
Kalla armar bakom mig slås om min överkropp, tar ett fast grepp om mig, tvingar mig att stanna. Jag vänder mig skräckslaget om. Mamma. Mamma är inte svartvit. Hon har klarat sig. Men varför stannar vi? Svartheten kommer ta oss nu.
”Varför springer du?” frågar hon.
”Svartheten” svarar jag. ”Svartheten jagar mig.”
”Vad är svartheten?” frågar hon oförstående.
”Ser du inte hur träden blir svartvita?” Jag pekar mot träden. Mamma ser på mig med en blick jag inte kan förstå.
”Farfar sa till mig att springa” fortsätter jag. ”Han sa att jag skulle springa tills jag når den plats där svartheten inte kan nå mig.”
”Sa farfar det?”
”Ja.”
”Teodor, farfar dog innan du föddes.”
”Men han sa ju till mig att springa!”
”Det finns inga träd här, Teodor. Det finns inga träd i källaren.”
”Vi är inte i någon källare! Vi är utomhus ser du väl?!”
Mamma tittar oroligt på mig som om jag var sjuk. Men det är hon som är sjuk. Hon tror att vi är i en källare. Och nu sträcker svartheten ut sina långa armar för att omfamna oss och göra oss svartvita.
”Vi måste springa, mamma! Vi måste bort från svartheten!”
”Det finns ingen svarthet, Teodor.”
Min mamma är galen. Jag sliter mig ur hennes grepp och springer. Jag springer som jag aldrig har sprungit förut. För nu inser jag, att det är mamma som är svartheten. Det är henne jag flyr från.
Så jag springer. Länge. Jag vet inte hur länge jag springer, för det blir aldrig mörkt. Aldrig en förändring på himlen. Men till slut har jag nått min gräns och faller ihop på marken. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Därför sluter jag ögonen innan jag hinner se svartheten och innan jag hinner bli rädd. Sen somnar jag.

Jag ser Teodor ligga fastspänd på den hårda sängen. Han rör sig inte, han är i djup sömn. En ensam tår rullar nerför min kind och jag bryr mig inte om att torka bort den.
Han har alltid varit lite annorlunda. Pratat om saker som ingen annan såg, men vi trodde bara att det var låtsaskompisar som skulle försvinna med tiden.
Men synen av honom springandes på stället utan att röra sig framåt i källaren var chockerande. Och när jag frågade varför han sprang svarade han att han flydde. Och att farfar hade sagt åt honom att springa.
Orden var som ett bombnedslag. Jag blev chockad och rädd, men försökte att inte visa det.
Så när han slet sig ur mina armar och började springa på stället igen sprang jag direkt till telefonen, och sen väntade jag tills han somnade, fortfarande inte källaren. Sen skjutsade jag honom hit. Till mentalsjukhuset.
De säger att han är svårt sjuk. Jag vill egentligen inte tro på det, men innerst inne vet jag att det är sant. För Teodor är ju faktiskt jagad av svartheten. Den riktiga svartheten.