Johan

OMFALL Johan Kap 1

Han satt bekvämt tillbakalutad i kontorsstolen och höll telefonluren mellan höger öra och den uppdragna axeln. Samtidigt som han lyssnade på rösten i andra ändan lästa han ett dokument som låg i hans knä. Fötterna hade han placerat på skrivbordet. Rikspolisstyrelsen hade lyckats prestera något som skulle gälla hela landet. Han var tvungen att veta vad innehållet innebar för polisen på gatan då det var ett nytt möte med polisledningen imorgon. Allt skulle nu centraliseras och rikspolischefen hade tagit ett järngrepp om myndigheterna. Någon ur polisledningen var tvungen att åka till justitiedepartementet i Stockholm en gång per månad och förklara sig inför justitieministern. De fick förklara varför det gått så dåligt för myndigheten senaste månaden. Följden blev att det sattes press på varje närpolischef att förmå sina medarbetare att prestera ännu mer för varje månad. Det pratades inte om att taket var nått inom vissa delar av polisverksamheten utan prestationen skulle öka. Johan tyckte att arbetet som närpolischef började likna kattskit.
Han hummade lite till svar för rösten som pratade i telefonen. Det var Signe som hade ringt och ville tala om viktiga saker med honom. Han hade i inledningen av deras bekantskap försökt slussa över henne till någon annan polis. Men efter att hon provat några återkom hon alltid till honom. Han hade inte hjärta att neka henne att få prata av sig en del bekymmer som hon hade. Hon berättade om problem med grannar, vänner och släkten.

- Jag känner en dam som genom en bekant hört att nu är Johnny igång igen. Han har brutit sig in någonstans och stulit värdefulla saker.

- Jaha, när hände det, vad stal han och var bröt han sig in, frågade Johan.

- Det vet väl inte jag. Är det inte ditt jobb att hålla reda på tjuvarna?

- Jo visst, men det underlättar ju om jag vet vad, när och vem.

- Vem? Jag har ju sagt att det var Johnny.

- Okej, jag ordnar så att vi kollar upp vad Johnny gjort.

- Bra, Nu har jag inte tid med dig mer. Jag ringer om en månad igen. Hej då

- Hej då, sa Johan och lade på luren.

Samtalen med Signe brukade ta ungefär trettio minuter innan hon var nöjd. Hon ville bara prata av sig om allehanda bekymmer hon hade. Hon kunde berätta om att det började bli besvärligt att gå i trappor eller om någon granne som var mystisk. Både hon och han visste att han inte skulle göra något åt det hon berättade men hon var nöjd bara hon fick prata av sig.
Han fortsatte att läsa ur dokumentet som handlade om uppföljning av verksamheten. RPS:FS 203:2002 var den upphetsande titeln på dokumentet. När han läste vandrade hans tankar iväg och han tänkte på sin situation. När han blev närpolischef hade han varit stolt över att få ett så stort ansvar och gripit sig an sina arbetsuppgifter med stor iver. I början hade mycket varit nytt men tack vare stöd från sina arbetskamrater hade han med tiden lärt sig hantera sina arbetsuppgifter. Pappershögen verkade växa av sig själv och han lade ner mycket tid på att försöka minska den på höjden. Det hade varit lugnt några veckor på brottsfronten tack vare att de låst in några av de mest aktiva inbrottstjuvarna för några månader. Det var mycket frustrerande att veta vilka som var ute och gjorde inbrott men inte kunna komma åt dem. De fick in många tips och till slut gjorde busarna något misstag. De lämnade något DNA-spår eller fingeravtryck efter sig. Misstagen gjordes för det mesta på grund av att de var påtända vid inbrotten.
Tack vare att poliserna var effektiva så var fängelserna överbelagda och anhållna och häktade fick tillbringa sin tid på polisstationerna i länet.
Johan gick ut till arresten och träffade på två kvinnor som satt i vaktrummet.

- Hur går det, frågade han

- Det går bra. Vi hinner med bättre nu när vi bara har sex intagna att ta hand om, sa Ella.
Ella var en bastant kvinna i femtioårsåldern med halvlångt grått hår. Hon såg ut som en riktig matmor och var mycket duktig på att laga mat. De intagna tyckte mycket om henne därför att hon kunde ta med hembakta bullar som hon bjöd på.
Även poliserna och de civilanställda fick del av hennes bakkonster.

- Har ni ordnat med bevakning för kvällen och natten, frågade Johan.

- Jaja men, det är klart ända till på fredagskväll, sa Ella Vet du att de som sitter här inte vill till häktet.