Om ett missfoster

En självbiografi av Pauline Wågström

Till alla de som är utsatta och mår dåligt, men speciellt tillägnad åt Seba och Annie.

OBS! Alla namn i de kommande kapitlena är fingerade.

Innehåll: Prolog
Kapitel 1. Minnen
Kapitel 2. Låg och mellanstadiet
Kapitel 3. Högstadiet
Kapitel 4. Broarp
Kapitel 5. Gymnasiet
Kapitel 6. Trakasserierna
Epilog
Efterord

Prolog
Den artonde september nittonhundranittioett föddes ett barn som hade något snedare fötter än normalt och under uppväxten ställdes även diagnoserna selektiv mutism och autism.
Diagnoserna låter en aning konstiga, men döm dem inte för deras namn, utan ta istället reda på vad det är de orsakar. Då slipper ni missuppfatta och jag slipper bli kallad för en massa idiotiska öknamn på grund av funktionshinder jag faktiskt inte kan rå för.
I denna utelämnade självbiografins första kapitlet så kommer ni att få läsa om en del speciella minnen och upplevelser från då jag var liten där det framgår att jag faktiskt är annorlunda.

Kapitel 1. Minnen

Då jag var sex år gick jag i en 'vanlig' skola, men jag förflyttades senare till en resursskola
eftersom jag ansågs vara annorlunda. Är man annorlunda så ska man inte få vistas i allmänhet, man ska hållas undangömd på en specialskola istället. Sånt förstår jag bara inte.
Folk ska väl inte behöva störas av hur andra är och beter sig, mitt beteende var inte alls särskilt anmärningsvärt, ändå skulle jag flyttas på.

Rädslan för träd var stor då jag var liten.

"De välter väl inte?", frågar jag ängsligt då jag och min mamma gör vårat första besök på skolan.
"Nej då, de sitter så stadigt så, kolla bara ...", säger min framtida lärare Anna, en blond och storväxt kvinna bestämt och trycker sig mot en av de höga tallarna för att demonstrera hur hårt de sitter fast i marken. Jag oroar mig ändå. Träden kan ju välta rakt på själva skolan!
Då skulle det inte bli mycket kvar av byggnaden och vi andra skulle bli mosade. Trevliga tanke ...
"Nej, men det ser ju bra ut", säger min mamma glatt och jag kan inte förstå varför hon är så glad. Fast det klart, det är inte hon som ska bli tvungen att sitta inspärrad i en minimal tvåvåningsbyggnad som är omgiven av en massa höga, läskiga tallar, det är jag. Och jag som är livrädd för träd! Men skolans nedervåning borde vara lite säkrare, med tanke på att den är byggd under själva marken. Träden kan nog inte komma åt mig där. Det blir till att hoppas det.

Varje gång jag åkte bil förr, vred jag undan ansiktet från bilrutan för att slippa se. Jag ville inte se alla läskiga träd som rusade efter bilen, jag kunde inte förstå att det bara var så det såg ut.
Alla föremål ser ju ut att röra på sig då man åker bil, men i själva verket är det ju bilen som rör på sig. Alltså ville inte träden åt mig alls, jag hade haft fel.

Bussen jag åkte i till skolan anlände alltid lite senare än vad de andra elevernas bussar gjorde, vilket ledde till att jag ofta blev sen. Jag hatade det, att bli uttittad är inte det minsta kul.

Jag börjar sakta in på stegen redan då jag har stigit av skolbussen och den gulmålade skolan i trä, omgiven av mestadels tallar, men även en del andra träd, tornar hotfullt upp sig framför mig.
Egentligen är skolan så långt ifrån hotfull som det går, den ser egentligen riktigt mysig ut. Saken är bara den att inne i skolan så finns det både elever och lärare, det är det som gör det hela så hotfullt. Klumpen i min hals växer och jag närmar mig skolans ingång med nervösa steg. Kommer jag klara det? Samlingen har redan börjat, vilket betyder att jag måste infinna mig på källarplan där samlingarna alltid äger rum och alla andra kommer redan vara på plats. Varför måste just jag alltid vara så sen?

"Det är väl inte låst?"