Kapitel 1

   ”Passa mig, passa mig, jag är fri” skrek den lilla pojken. ”Passa mig, Fader!”
Han sprang så fort benen bar honom mot de två stora ekarna som figurerade som målstolpar.
   ”Det finns väl inga spelare som heter Fader?” ropade Fader Eric tillbaka.
I exakt samma sekund slog han en crosspassning mot den lilla pojken som rusade över gräset. Pojken hann precis upp bollen innan den åkte ned i bäcken, den som skiljde den gropiga och lite leriga gräsmattan från skogen strax bakom.
Han sköt bollen hårt mellan träden och skrek:
   ”Ian Rush gör mål igen! 4-0 till Liverpool, i den näst sista minuten!”
Bollen försvann som ett streck in i skogen bakom träden och pojken slängde sig utmattad på marken. Han hade blicken vänd mot himlen när Fader Eric lade sig bredvid och sade åter igen.
   ”Det finns väl ingen spelare i ligan som heter Fader, eller?”

Pojken tittade med allvarliga ögon mot Fader Eric.
   ”Pappa säger att jag måste säga Fader Eric till dig. Han säger att av respekt mot Gud och hans medarbetare, så måste jag alltid kalla dig det.”
   Fader Eric svarade med ett leende.
   ”Jag tror Gud vet, att du respekterar både honom och mig. Jag tycker att vi gör så här. När din pappa är i närheten, eller när några andra är med, då kallar du mig Fader Eric. Annars, när vi är själva, då kallar du mig bara Eric. Frågan är vad du ska kalla mig här, på fotbollsplanen?”
   ”På Anfield Road menar du” sade pojken snabbt.
   ”På vad sa du?”
   ”På Liverpools hemmaplan! Det vet du väl?”
   ”Ja, just det, här kan du kalla mig..., äh, Maldini” sa Fader Eric tveksamt.
   ”Det finns väl någon som heter så eller?”
   ”Neeeej, det går väl inte! Han spelar ju inte i Liverpool! Du måste välja nåt namn från någon som spelar i Liverpool förstår du väl?”
   ”Ok, ok, det visste jag inte. Jag trodde Liverpool även mötte lag från andra klubbar? Jag vet bara att det finns en spelare som heter Maldini och han heter,
Paulo i förnamn, tror jag? Kan du ge mig något bra namn på någon bra spelare i Liverpool då?”

   ”Hm…” pojken tänkte ett bra tag. ”John Barnes är en bra spelare, men han är mycket mörkare än du, så det passar nog inte.” Fader Eric skrattade högt och sade:
   ”Men snart kommer ju sommaren och då brukar jag bli ganska mörk.”
   ”Ooh, inte så mörk förstår du väl” svarade han tillbaka.
   ”Jag ska tänka ut nåt bra namn tills nästa gång vi spelar, okej?”
   ”Det blir jättebra” sade Fader Eric. ”Bara det inte blir ‘Fader’ och något mer.”
   ”Okej” svarade pojken, nu med en lite mer allvarlig min.
   ”Men måste vi berätta det för far då? Jag vill inte att han ska bli ond på mig.”
Han tittade med en vädjande blick mot Fader Eric.
   ”Jag vet” svarade han. ”Det kan vara vår lilla hemlighet. Vad tycker du om det?” Pojken sken upp som en sol och han viskade i Fader Erics öra.
   ”Det är vår hemlis!”
Fader Eric strök pojkens svarta kalufs bakåt och viskade tillbaka.
   ”Det blir våran hemlis.” Pojken log lite försiktigt mot Fader Eric, innan han sade:
   ”Lovar du? För om far…” Fader Eric avbröt honom där.
   ”Jag lovar dig Simon!” Simon såg lättad ut av svaret.
   ”Fader Eri, jag menar Eric. Hinner Liverpool göra något mer mål idag?”
Innan Fader Eric hunnit svara, så hördes en skarp stämma ljuda från den lilla pojkens hus. ”Simon!”

Simon tittade lite oroligt på Fader Eric och bara efter någon sekund och innan Simon hunnit svara, så kom nästa rop.
Denna gång ännu högre och med ett ännu skarpare tonläge!
   ”Siiimoon! Var är du?”
   ”Vi är här far!” Simon ropade tillbaka mot det lilla huset strax bredvid kyrkan, som även var hans och hans fars hem. Det var ett ganska nybyggt litet hus, som församlingen låtit bygga upp för kyrkans vaktmästare att bo i. Det hade varit ganska heta diskussioner om vem som skulle betala byggandet av huset, men till slut kom de överens om att församlingen skulle stå för kostnaderna. Vaktmästaren skulle istället få betala en liten hyra varje månad, inte en särskilt stor, men tillräcklig för att göra dem som varit mest negativa till idén, tillfredställda och nöjda.

   Huset var en väldigt stark kontrast mot den väldiga och ståtliga stenkyrkan strax bredvid. Fader Eric hade ansett att det gula lilla huset bredvid kyrkan, det såg rätt bisarrt och smaklöst ut, i alla fall första gången han kom dit. Här låg en av landets äldsta och finaste kyrkor, byggd helt i sten och med anor från 1100-talet. Denna otroligt vackra kyrka, detta monument över kristendomen och Gud och så bygger de ett litet gult trähus, precis intill? Och som inte det var illa nog, så hade de även byggt en liten arbetsbod i direkt anslutning till kyrkans ena sidovägg, även den målad i en klargul färg. Fader Eric var till en början riktigt förfasad över, hur någon ens kunnat tänka tanken!
   Bygga moderna hus, alldeles intill detta minnesmonument och uråldriga skönhet. Han hade dock efter en tid vant sig vid husen och accepterat dem, men ibland dök ändå tanken upp.
   Det kunde väl inte vara så svårt att flytta husen?
En sådär hundra meter från kyrkan skulle räcka och det fanns ju en stor yta mot den angränsande skogen som var fri.
   Där skulle de i alla fall inte förstöra helbildsintrycket av kyrkan.
Fader Eric som var relativt ny som präst i församlingen, behöll dock dessa tankar för sig själv.

   ”Vi syns sen Fader Eric” ropade Simon, medan han sprang mot sitt lilla gula hem.
   ”Vad kommer du inte för när jag ropar?” sade Simons far barskt.
Simon tittade upp mot sin far, samtidigt som han torkade av leran från skorna.
   ”Jag och Fader Eric spelade fotboll” svarade han med en viss rädsla och tveksamhet i rösten. ”Vi var Liverpool och vann med... ”
   ”Har du inte andra saker att tänka på än fotboll, lekar och annat trams?” avbröt hans far med en kall stämma.
   ”Jo fast... ”
   ”Fast vadå!” röt han tillbaka.
   ”Gå nu och tvätta av dig innan maten kallnar och tänk efter ordentligt vad du ska säga i bordsbönen innan maten. Hoppas Gud förlåter dig för den lättja du visar och för det ointresse du har för att utföra vår herres vilja.”
   Simon hade inte ens i sin vildaste fantasi, en tanke på att svara emot sin far.
Han visste allt för väl vad det kunde betyda och den betydelsen kunde svida i många dagar. Inte heller tänkte han fråga om vad lättja var, men förstod ju ändå att det inte var något bra, liksom läget att fråga.