Kapitel 1

Sofia vaknar ensam. hon ligger stilla och tittar i taket, trotts att gardinen är fördragen är det ljust i rummet, det luktar rent om lakanen, sängen är bred och mjuk. Hon ser sig omkring, lägenheten är stramt möblerad, allt är i en påtaglig ordning, hon tänker aldrig på det men det blir ändå så omkring henne. Varenda sak är vald med omsorg, funktion, utseende, pris, just i den ordningen. Inredningstidningarna ligger i en prydlig hög på bordet vid sängen. Hon trivs med få ägodelar. Som liten möblerade hon om hela tiden, satte upp en ny affisch, gjorde om på hyllan ovanför skrivbordet, ställde upp små saker ovanför sängen, lyckostenar, dockor.

Lägenheten är väl stor men Sofia har råd, sjuttiotvå kvadratmeter bör räcka tills andra barnet är på väg. Hon har inte träffat den rätta ännu, hon kanske arbetar för mycket, hon vet inte riktigt? Sofia har alltid sett på sig själv som mamma, som en som skall bilda familj, bygga värden. Till en större lägenhet kan de flytta senare, kanske byta upp sig till en orenoverad. Få bygga om från grunden, få det att fungera. Sofia har gått på några visningar, tänkt sig in i situationen, möblerat, placerat barnvagnen i entrén, kollat hissen, utsikten. Sofias lägenhet var dyr att köpa men månadshyran är låg. Hon räknade fram och tillbaka otaliga gånger innan hon bestämde sig. De som arbetat med Sofia uppskattar hennes ordning och imponeras över hur duktig hon är. Hon tittar på klockan, varför har hon vaknat så tidigt? Tänk om det ändå varit söndag.  

Det är årets första riktigt varma dag, det är i början av maj. När hon dragit undan gardinen och lutat sig ut för att haka upp fönstret vibrerar värmen ovanför fönsterblecket. Det är en underbar dag. Tänk om hon kunde sticka ut och cykla. I nyckelskåpet hänger nycklarna, i vindsförrådet står cykeln. Hon köpte den på en utförsäljning av hittegods hos polisen. Den är i riktigt gott skick. Hon ville inte köpa en ny, det stjäls så mycket. Trots att hon köpt två dyra lås tar hon tunnelbanan om hon inte kan tänka ut var hon skall kunna ställa cykeln säkert. I vindsförrådet står även en låda med cykelprylar. På hösten är det kämpigt att få upp cykeln på vinden men ner är det inga problem. Hon ser att någon redan har ställt ut cykelstället på gården. Hon ler, det finns några riktiga eldsjälar i bostadsrättsföreningen, nördar skulle säkert en del säga, ordningsmän enligt dem själva. Sofia var en kort tid ordförande och känner därför alla i huset. Hon gillade rollen men hann inte med. Hon insåg det själv, ingen bad henne egentligen sluta.

Tänk att få packa cykelkorgen med en filt och en matsäck, att bara strunta i plikterna. Hon minns att sadeln satt lite hög, hon fick sträcka på sig för att nå pedalerna. Sofia vill strunta i allt och i stället känna våren mot ansiktet medan hon rullar ner mot Sveavägen. Som åklagare kommer ändå alltid verkligheten i kapp, det går inte att låtsas att man läst in ett mål, det står för mycket på spel. Sofia hatar att inteckna framtiden och skjuta upp, men i dag är sommaren på besök och i framtiden finns det lite utrymme över. Tänk om hon kunde smita.

Det är en timme tills hon måste sätta fart, hon lägger sig på sängen igen och drömmer sig bort. Strandvägen sjuder av liv. När hon cyklat över djurgårdsbron och trampat några tag ångrar hon sig, hon vill inte ut mot Gröna Lund och Skansen, skrikiga skolungar och sockervadd får andra ta hand om. Mellan grenverken vid Amerikanska ambassaden kan hon se hur Kaknästornets raka form sträcker sig mot himlen. Så fort hon börjar tänka på jobbet, tvingar hon sig att drömma vidare. Resmål, drömmar om lång ledig tid, den gamla idén om att berätta för alla på jobbet att hon skall till Kanarieöarna men sedan bara vara hemma, stänga av telefonen och ha semester i lägenheten. Gå på museum, åka ångbåt i Mälaren, läsa en bok på ett café, titta på folk, sova på mornarna. Skylla den bleka huden på maginfluensa. Skulle de misstänka något? Utåt syns det inte men inuti är hon mycket ensam. Trots att hon är uppskattad av sina kollegor har hon svårt att ta det till sig. I vuxen ålder har hon inte låtit en enda person komma henne riktigt nära.

Hon blundar i sängen och riktigt känner doften av fuktigt gräs. Det är för vått för att sitta på, ett liggunderlägg skulle varit bra, filten kommer inte att klara av att hålla fukten borta, men så ser hon hur en liten kulle reser sig, gräset ser åtminstone torrt ut. Sofia drömmer om hur hon brer ut filten över slänten och häller upp en kopp kaffe. Innan hon äter bullen ser hon sig omkring. Sofia älskar bullpappret. Om hon måste välja, äter hon hellre upp pappret. Ibland, på bjudningar, kan hon sitta och titta på sitt bullpapper, ja till och med andras och funderar över hur hon skall få med sig alla papper utan att någon ser. Hon tycker nästan det är sjukligt. Även om bullen är helt nybakad föredrar hon papperet.


I drömmen ser hon sig omkring, det rör sig gott om flanörer nere vid kanalen, hon har låst cykeln, hon lägger sig ner. Det är det här som är så fantastiskt med Stockholm. Plötsligt sitter hon på cykeln igen, hon är på väg tillbaka, hon har eftermiddagssolen i ansikten. Halvvägs in till stan tar hon en paus och sätter sig på en av de gröna parkbänkarna utefter vattnet. De flesta flanörerna har hunnit hem, vinden vilar sig, tystnaden gör sig hörd, vattnet kluckar lojt mot stenarna, en hund skäller långt bort. Från vilket håll går inte att höra. Så nära och ändå så stilla. Hon tänker stanna för evigt, slå läger, bosätta sig på bänken. Doften från gräset, vattnet, häggen blandar sig med lukten från apelsinklyftorna som är så mogna att det rinner om dem när hon lyfter upp dem ur matsäcken.

Så vaknar hon till i sängen. Hon är glad att hon redan i går hämtade upp dagens ärenden och förberedde sig. Hon skall vara i tingsrätten vid elva och i går kväll hann hon läsa igenom det viktigaste ytterligare en gång. Dessutom rensa hon skallen på gymmet. De stänger redan klockan åtta på söndagar så hon skyndade sig från jobbet allt vad hon orkade. För att få mer tid vid maskinerna duschade hon hemma innan hon åt en sallad i sängen medan hon läste handlingarna. Våldtäkter är bland det vidrigaste hon vet och dessutom är det, för henne, helt obegripligt hur någon kan njuta av att tränga sig in i en livrädd människa. En vanlig helg är till ända, det är dags att sätta fart.