Kapitel 2

Dörren till kylskåpet står på vid gavel, det doftar lite instängt, det kan vara ostarna men det är inget Sofia lägger märke till nu. Hon blänger skräckslagen rakt in i kylen. Alla burkar och småsaker står på översta hyllan, mjölken längst ner. Grönsakerna tycks ligga kvar i lådan. Hon hade tänkt äta frukost med det är omöjligt. Någon har varit inne i hennes kylskåp, rumsterat om. Det kryper i kroppen på henne, någon har varit inne i lägenheten och tagit sig tid att flytta på sakerna i kylen. När? Sakerna kan inte ha flyttat på sig av sig själv, det är helt omöjligt. Har någon varit inne i natt, medan hon sov? Sofia känner hur hon blir vill kräkas.

Att hon inte ser de vita magnetorden som sitter i en klunga på kylskåpsdörren och väntar på sin mening är inte konstigt, hon brukar aldrig titta på dem, de har suttit där för länge och nu är hon fullt upptagen med att försöka samla sig. Var inte ytterdörren låst när jag kom hem? Tankarna rusar. I hennes arkivskåp på jobbet finns ett par reservnycklar, kan någon ha tagit dem, men hur skulle det gå till? Som en tiger på ett zoo går hon fram och tillbaks i lägenheten, vänder vid dörren, går tillbaks och så mot dörren igen. Det går inte att fatta, vem har varit inne och varför? Det enda hon förstår är att hon måste ut.

Hon hör Tristan, chefsåklagaren, han läser högt ur instruktionerna om hur man skall agera om man utsätts, det är säkert ett år sedan. Sofia har svar på det mesta och är både påläst och logisk men nu är hon livrädd. Hon skyler sig, för första gången är hon generad i sin egen lägenhet. Kan någon se henne? Som åklagare möter hon nästan dagligen människor som utsatts för brott. Nu inser hon, att hon aldrig riktigt förstått hur de verkligen känt. Hon ser sig om, är något stulet?  

Nu badar Stockholm i ljus. Från andra sidan gatan är det omöjligt att se in genom hennes halvöppna fönster men hon får ändå för sig att någon blänger på henne. Hon sätter sig på sängen med ryggen mot fönstret. Där blir hon sittande. Hon hör inte ett ljud, bara sin egen puls, det bultar i huvudet. Hon går till fönstret mot gatan och ställer sig vid sidan, hon kan inte se någon som tittar på henne, det är verkligen omöjligt att se in hos folk på dagen. Hon ser sig om i lägenheten igen men inget tycks saknas. Efter en stund tar hon upp mobilen som ligger på sängbordet, hon måste ringa någon. Klockan är redan tjugosju minuter över åtta. Hur har den hunnit bli så mycket? Hon håller telefonen framför sig, det måste finnas någon, hon tar fram listan med kontaktuppgifter men innan hon gått igenom namnen på A slår hon ettan, kortnumret går direkt till personalens växel. I fem år har hon slitigt och kämpat för att passa in och så händer det här!
”Åklagarmyndigheten.”
”Hej! Det är Sofia Banks. Kan jag få tala med Tristan?”
”Ett ögonblick.” Det blir tyst en stund, flera signaler går fram. Hon går tillbaks till fönstret och ställer sig vid sidan igen, en bil försöker parkera. Det går inte att se vad det är för bil, herrgårdsvagn hette det förr i tiden, den backar in mellan två andra bilar men får försöka igen, den är röd.
”Han har inte loggat in ännu. Han måste vara lite sen eller så har han redan gått sin väg.” 
”Kan du koppla mig till Kerstin.”
”Ett ögonblick” Nu kommer den rätt, det verkar vara en noggrann förare, bilen rullar fram lite, avstånden mellan bilen framför och bakom är nästan identiska. En man kliver ur bilen och går tvärs över gatan. Han har hatt, från ovan ser det nästan ut som rebusen hon lärde sig rita i småskolan, men han är inte mexikan, det är en vanlig herrhatt som försvinner in i en port lite längre ner på gatan. Varför svarar hon inte, hur lång tid skall det ta?
”Inget svar där heller, det var underligt. Kerstin brukar alltid vara här tidigt på mornarna.”
”Kan du skicka ett mail och be henne ringa mig så fort hon kommer in. Skriv: Viktigt med stora bokstäver och sätt dit ett rött utropstecken, skriv att jag är sjuk.”  Kerstin kanske ringer fortare på det viset, tänker hon.
”Inga problem, det fixar jag.” Sofia tackar och avslutar samtalet medan hon ser sig om i rummet. Hur har det gått till? Inget verkar vara rört.
 
Mobilen får ligga på handfatet. Jag lämnar dörren öppen så jag ser om någon kommer in. Tanken har ingen logik och hon har heller aldrig tänkt så tidigare men likväl är det just så hon tänker när telefonen ringer. Det måste vara Kerstin, vad ska jag säga? Hon hör de inledande fraserna i chefens tal eka samtidigt som hon inser vilket liv det kommer att bli. Vilken tidning kommer att betala bäst och vem kommer att ta pengarna?  Polisen läcker som ett såll när källan inte får röjas. Hon torkar händerna på handduken som hänger vid handfatet. ”Sofia Banks”
”Hej det är Kerstin. Jag såg meddelandet.”
”Hej Kerstin! Förlåt att jag stör dig, jag sökte egentligen Tristan, vet du var han är?”
”Ja, han är på väg ut genom dörren, vänta så skall jag se om jag kan stoppa honom.” Sofia hör henne ropa och hur Tristan i bakgrunden svarar att han inte har tid, hon måste ringa honom senare.
”Han hinner inte nu, han är på väg till en huvudförhandling, han är nog borta större delen av dagen. Kan du ringa honom senare?”
”Kerstin, jag har kräkts hela morgonen.” Klarvaken, nykter och helt frisk ljuger hon rakt ut. Det är en märklig känsla, är det så här skådespelare känner sig? In i en roll. Javisst, gärna en förbeställd taxi som hämtar framför porten och kör en till Dramaten, men väl där! Trång loge, mycket spring, in i rollen bara, övertyga publiken, nej övertyga sig själv. Sedan jublet, uppskattningen av lögnen.
”Så tråkigt! Har även du förhandlingar i dag? 
”Ja, tyvärr redan klockan elva. Kan du hjälpa mig och meddela alla som berörs?”
Förstod hon vad som hände, begrep hon att det var en föreställning. Kerstin är tyst. Sofia mår illa, sedan hör hon Kerstin säga ”Jag ska göra mitt bästa. Här är ganska mycket men det är det ju jämt.” Scenen har fungerat, det vore dumt att bryta nu, det kanske bara är en föreställning trots allt.
”Krya på dig.” Kerstin är lite mjukare i tonen. ”Ärenden försvinner inte bara för att du är krasslig.” Sofia ser Kerstins skrynkliga, rökluktande ansikte framför sig. Hon ser hur hon, med sitt sneda leende, får med sig någon kollega ut för att röka. En ansiktsutryck och en blinkning som lockar till något skuldtyngt, ”Ska du med ut?” Dumt, dyrt och farligt. En signal mellan två individer som, om en stund på trottoaren utanför, vågar stå emot både kyla och grupptryck. Krya på dig, ska hon säga! Hur går det till? En del människan lyckas få så mycket ur händerna trots att de borde vara döende. Utan att tänka ställer hon sig i duschen och låter varmvattnet lugna henne så gott det går. Hon är både rädd och ledsen, vilket som är värst går inte att avgöra. Hon undrar hur varmt vatten det går att få ur kranarna, det ångar i hela badrummet ändå känner hon sig frusen. De måste ha brutit sig in på något sätt, det kan inte finnas något annat alternativ. Hon stänger av vattnet och river av sig med handduken. Hon måste kolla låset. På helspänn i sin egen lägenhet.

Hon kan inte se någon genom titthålet, hon har aldrig använt gluggen tidigare, trapphuset ser underligt ut, som en boll. Hon lyssnar med örat mot dörren, det är konstigt, det borde vara spring i trappan så här dags. Hon lyssnar igen för säkerhets skull men det är helt tyst. Så vrider hon upp låset, säkerhetskedjan får ligga kvar. Det är helt tomt, inte ett ljud. Hon häktar av och kliver ut i trapphuset. Inte ett spår, vare sig på träet, på handtaget eller på metallbeslagen, det är omöjligt att se något med blotta ögat, det är helt rent, ändå är hon väldigt försiktig, teknikerna kan få fatt på mycket små lämningar.

Någon har tagit sig in med nyckel, det finns ingen annan förklaring. Hon går in och sätter sig på sängen för att sortera tankarna. Hon tänker igenom kontaktlistan igen men fastnar inte någon stans. Vad skall jag göra? Sakta börjar hon skaka, kroppen lever sitt eget liv, hon darrar häftigare. När hon var liten var darrningarna inte alls lika starka, trots att det bara hände en gång och hon var liten, kanske bara åtta, känner hon igen känslan. Som om någon sticker in nålar, akupunktur men över hela kroppen, mest i händerna och i ansiktet, massor av nålar. Andas med magen, så sa han, hon låg på Irenas säng, han satt på sängkanten; ”andas med magen.”  Irenas pappa hade sin hand på hennes panna medan han försökte lugna henne. Hon blundar och koncentrerar sig, som hon gjorde den gången men hur hon än försöker kan hon inte. Det måste ha med jobb att göra, jag får inte göra fel nu. Det har hon aldrig tillåtit sig men nu är det värre en vanligt. Belastningen, ärendena, tiden som inte räcker till. Efter en lång stund andas hon äntligen normalt igen. Jag måste titta en gång till. Inget verkar rört men ändå ser hela köket annorlunda ut. Så ser hon att det inte längre är hennes egna ord som sitter på kylskåpsdörren. Inkräktaren har tagit sig tid att flyta om bokstäverna. ”sluta du jäla hora” Hon blänger på orden, det är ingen mardröm, det är på riktigt. Hon måste ut. Det är omöjligt för henne att veta men på bara tre veckor kommer det mesta i hennes liv att förändras. Ute är det nu riktigt varmt, det är en strålande majdag.

Ånger? Nej ångest! Jag skall fylla henne med ångest. Doften, den doft som var det enda han gillade med skolan fyller rummet. Han ligger på sängen med ett stort belåtet leende. Han vidgar näsborrarna och andas in. Som i korridoren på mornarna, lite stickande, fränt. Händerna bakom huvudet, armbågarna når nästan ut över sidorna på den smala sängen. Nej, min vällust och hennes ångest. Äntligen! Lägenheten som han hyrt i andra hand är på 22 kvadratmete. Döbelnsgatan 58, helt rätt del av stan. Han har varit tillbaks i ett knappt halvår. Madrassen är bara sex centimeter tjock, lite väl tunn men stålfjädrarna är mjukare än på kåken. Under fötterna ligger en vit handduk med texten ” Stockholms landsting.” Trots att det som alltid är nystädat och kliniskt rent i lägenheten lägger han dit den då han skall vila. Strumporna kan smutsa ner det virkade överkastet. Han är belåten, det bubblar i honom. Det har vänt. Han har haft rätt hela tiden men inte fattat hur underbart det är att vara framme. På trasmattan står allt uppradat. Kroken behöver göras om men annars är det perfekt. Han kan knappt bärga sig.