Maria strök undan en hårslinga från ögonen och fäste den bakom örat. Med huvudet på sned och ett inåtvänt leende på läpparna, gled hon med strykjärnet fram och tillbaka över det vita tyget. Den monotona rörelsen fick henne att försjunka i egna tankar.

”Här står jag och stryker kläder åt min egen lilla flicka. Idag är hon 44 dagar gammal och jag är 44 år. Vem kunde tro att en modern kvinna som jag skulle kunna njuta av att få hantera de här små plaggen i tur och ordning … jag minns faktiskt inte att jag någonsin har varit så här lycklig tidigare … inte under alla yrkesår i arbetslivet … inte bland alla de människor jag har träffat … inte på någon av alla de platser i världen som jag besökt. Inte ens när jag själv var barn eller när Erik och jag just hade träffats minns jag att jag hade sådana här lyckokänslor. Åh, en sådan längtan jag har burit inom mig efter detta barn. Tack gode gud för denna nåd, så sent i livet!”

Hon snyftade motvilligt till och ställde strykjärnet åt sidan, blundade mot dagens sista solstrålar som välvilligt letade sig in genom köksfönstret. Omsorgsfullt vek hon ihop den pyttelilla blusen, smekte med handflatan över det mjuka tyget. Hon la den ovanpå de andra bebisplaggen som redan låg prydligt staplade i en hög på strykbrädan. Med ett finger drog hon över högen och räknade plaggen: tjugofyra stycken på en vecka. Hon fnissade till och skakade roat på huvudet.

”Ellen, min Ellen, hur kan det bli så mycket från en som är så liten? Men vad gör det – idag har jag ju hunnit både tvätta och stryka. Dagen har varit så lugn och skön och ändå har jag fått så mycket gjort. Min flicka är verkligen otroligt duktig på att sova … men nu är det nog dags att hon vaknar och får mat!”

Ett dämpat ljud utifrån fick Maria att lyfta blicken och se ut genom fönstret och ner på den stenlagda innergården. Där nere satt två barn och lekte i en minimal sandlåda. Ett tredje barn som var en flicka på ett par, tre år cyklade runt de andra på en röd trehjuling. På en bänk intill satt två kvinnor och pratade med varandra. Den ena kvinnan gestikulerade med händerna medan den andra nickade med jämna mellanrum. Men Marias blick fastnade på flickan med trehjulingen. Hon cyklade runt, runt på de grå betongplattorna i allt snävare cirklar. Ingen av de andra verkade ta notis om henne men Maria la märke till att rörelserna blev allt mer okontrollerade.

”Om det var mitt barn skulle jag hejda henne … så det inte händer en olycka. Hon ser ut att kunna kantra när som helst … men, varför är det ingen som …”

Plötsligt lyfte flickan blicken och såg rakt upp på Maria, utan att sakta farten. För en sekund möttes deras blickar och Maria drabbades av en omedelbar och obegriplig sorg. Samtidigt blev hon vittne till hur ekipaget på gården krängde till, flickan välte med cykeln och föll med huvudet mot sandlådans kant. Stöten fortplantade sig in i Marias kropp och med handen råkade hon stöta emot det varma strykjärnet. Hon ryckte till av smärtan och såg hur järnet föll till golvet. Vattenbehållaren lossnade och vattnet strömmade ut över golvet. Med en grimas drog Maria kontakten ur väggen och slet upp järnet från golvet i sladden. Klädhögen hade rasat och de små plaggen låg utspridda på det blöta golvet. Det strålade av smärta i Marias hand och hon vände sig med sammanbitna läppar mot vasken. En smal vattenstråle sköljde över den skadade huden.

”Hjälp, vad var det som händer … den där blicken … hon föll … Vad är det som händer med mig? Jag skakar ju som ett asplöv! Men det är väl handen, gud så ont det gör … ok, flickan på gården föll … jag blev skrämd … och brände mig. Strykjärnet föll i golvet – hoppas det inte blev något hack i träet, men det blev det väl … och så kläderna, rakt ner i vattnet … Ok, några små olyckor som råkar inträffa med korta mellanrum, vad är det att hetsa upp sig över? Men … den där blicken … jag förstår inte … jag måste inbilla mig … Nej, nu måste jag lugna ner mig.”