Onsdag kväll

I en villa på Hisingen sitter en tanig tonårsflicka framför skärmen på sitt rum. En försiktig knackning på dörren och hon klickar snabbt och lite nervöst över till en annan hemsida. Vänder sig halvt om, ropar:

- Ja?

Modern kommer in med ett krystat leende, säger trevande:

- Hej gumman … det är bara jag … Hur går det … är du klar med dina läxor?

- Mmm … skulle precis gå och lägga mig …

Kvinnan sjunker ner på sänggaveln. En telefon vilar i hennes hand. Tungspetsen glider som en blekröd geleråtta över de torra läpparna. Hon harklar sig:

- Jo, älskling … Eva ringde nyss … hon undrade om Stefan och jag ville … ville följa med på teater … på fredag ...

- Och?

Harklar sig igen. Ett klistrande ljud när telefonen flyttas från den ena handen till den andra. Hon sväljer:

- Jag … jag ville fråga dig först. Skulle det … jag menar … tror du att du skulle klara av … ?

Ett fnysande ljud från dottern avbryter henne:

- Lägg av! Fan klart jag fixar att vara ensam några timmar! 

Kvinnan, nu med lägre jämrande röst:

- Vi är ju fortfarande oroliga för dig … 

- Sluta mamma! Det där är över nu! Ring och säg att ni kommer! Gå nu! Jag måste sova! 

Flickan vänder sig tillbaka mot datorn, låser avvisande ryggtavlan mot modern. Kvinnan hänger kvar med blicken mot dotterns svartfärgade spretiga hår, öppnar munnen för att säga något men kväver istället en uppgiven suck. Med stöd av båda händerna mot sängkanten reser hon sig upp och går mot dörren. Hon lyfter telefonen och börjar trycka på knapparna. Dörren stängs och ögonblicket senare fladdrar de magra tonårsfingrarna ivrigt över tangenterna: "Ödet har bestämt åt mig! Det blir på fredag och den här gången ska jag inte misslyckas! Vi ses på andra sidan!!! ZEN".