Tåget rullade långsamt ut från Nairobi. Staden vek ut sig i nya skepnader där husen kläddes av som billiga skökor, allt mer blottade och utlämnade. Slummen tilltog. Slumpmässigt utkastade människor och husdjur, sida vid sida, tvångsmässigt häktade vid varandra. Baracker ersattes av skjul, blev till hyddor, till en trasig presenning över en mänsklig kropp. Allt i en evig rundgång, upp ur jordens stoft och tillbaka ner.

Kenyas nakna röda jord trampades av en trögflytande flod av svarta människor. En hundra tusen år gammal rörelse utanför mitt fönster, genom min drömlika spegelbild. Upptrampade stigar gick som plöjda fåror genom den dammiga jorden. En uttorkad längtan efter regn. En enda suck av befrielse och allt skulle förvandlas till en livets omöjliga sörja och urvälling.

Landskapet hamrades ner till en rostig dallrande platta under den heta eftermiddagssolen. Mount Kenya som en mäktig och tungt vilande kuliss i drypande purpur och ockra. Och rakt igenom allt, dessa svarta ögon som skavde mot mina. Armar som sträcktes uppåt, någon som halvsprang bredvid ett öppet fönster. Människor stod i klungor och drog utan iver i plastpåsar med mat eller kläder eller vad som helst som hade slängts ut från vagnarna. En liten ebenholtsfärgad flicka på tre, fyra år höll i en skrynklig ask cigaretter och tuggade med uttryckslös min. Detta, tänkte jag, är Afrikas hjärta, tätt intill mitt eget, på gränsen mellan liv och död.