Majas dotter

Det var dagen då jag skulle förlora mitt ansikte.
   Jag visste inte vem hon var, plötsligt fanns hon bara där, med feta armar och svidande ögon, det var som om det gjorde henne ont att titta på mig, men det var inte samma smärta som de människor som nu ser mig känner. Och långt ifrån samma plåga som jag bär i min kropp vid anblicken av mig själv.
   Jag var långt ifrån nöjd, innan. Jag bar 17-åringens skam över min outvecklade kropp, 17-åringens vrede över de som höll mig fången av regler och krav, 17-åringens vanmakt över att känna mig fel och att livet inte var på riktigt.
   Jag lyssnade på vrålande hårdrock med mina killkompisar, rev sönder jeansen och slängde med mitt hår framför de tjejer som avundades mig. Jag tog ledningen i tjejgänget för att gömma mig, för att skapa en trygg mur runt mitt hjärta. Och livet blev lite tryggare men samtidigt mer skrämmande för varje dag. Ilskan, vanmakten och skammen dolde sig i hörnen och klev fram då och då, så plötsligt att jag inte hann se dem komma.
   Jag avskydde den yta jag visade upp, smärtan dansade på mitt hjärta och jag hindrade den genom att tänja ännu mer på gränserna, bränna min hud hårdare mot världen.
   Den dagen jag förlorade min yta förändrades skammen, vreden och vanmakten, förändrades till ett helvete.
*
Jag sitter inbäddad i mitt hus, byxorna är för trånga och skaver i baken, glipan mellan byxbenet och strumpan sänder kalla rysningar uppåt benen, köksstolen är hård och det sticker på armarna och ryggen av min knastriga tröja.
   Min blick flyr ut genom fönstret, rakt in i grannflickans fönster. Jag ser ett långt, blont hår, ljusa ögon och lycka i hennes kropp och jag hatar. Hon står där och åmar sig framför spegeln, retar världen med sin skönhet, sticker nålar i mina ögon. Jag ser hennes smala midja och jag känner min. Den är enorm och har för länge sedan gett upp om att bli något annat. Jag känner nästan jasmindoften av hennes nytvättade hår och jag fingrar på min skalle med kala fläckar. Det är åldern, det var vad min frissa sa, man är inte ung för evigt och hon skrattade med sitt ljusa ungdomsskratt. Vänta du bara, tänkte jag.
   Jag känner rynkorna och dallret i mitt ansikte och ser grannflickans släta blomsterhy.
   Hon har färger i sitt rum, rosa, lila, rött, i mitt hus är allt blekt, solblekt och dammigt. Min en gång röda soffa är inte ens rosa längre, den är grå av allt damm. Dammet som jag länge sedan slutat kämpa emot.
En ölburk står framför mig på bordet och jag fimpar i den avslagna sörjan och börjar planera min hämnd.
*
Jag gick ryckigt den där dagen, mina ben ville inte, det var mörkt ute och kampen brottades i mitt inre. Skolan var en plåga i november, och mina fångvaktare hade burit mig ut till bilen, skjutsat mig till mardrömmen. De skulle testa oss, lärarna, sätta oss på prov i något ämne jag glömt bort och min hjärna var bara full av vrede.
   Vänner hade jag många men det fanns ingen jag kunde se in i, ingen som såg in i mig, min kamp var min egen, de andra visste hur de skulle läsa böckerna de fick tilldelade sig, visste alla svar utan att tänka, triumferade med sin kunskap. I en värld av prestation räcker det inte med ett vackert hår, i klassrummets vitgula ljus ser håret blekt och trasigt ut. Mitt hår kunde inte formulera ord på papper, mitt ansikte som alla sa var vackert kunde inte svara mig på vad Sydafrikas huvudstad hette, det var något som min hjärna skulle ta hand om men ilskan dansade på min hjärna och gjorde den förvirrad.
   Jag gick mot byggnaden men så vände jag mig plötsligt om och mina ben hade bestämt sig för att strejka, de samarbetade med min innersta vilja och en frihet blommade ut i lederna och spred sig till huvudet. Mina hemvaktare hade åkt till jobbet, de fortsatte efter att de slängt mig ur bilen, de skulle inte vara hemma och det var långt att gå, men jag hade många timmar på mig. Jag skulle gå hem, äta godis i badkaret och somna i min säng.
*
Jag står ute i köket och häller upp en whisky när jag ser henne. Jag hade inte räknat med henne ännu, höll som bäst på att planera när det skulle ske och var rädd att inte hitta något bra tillfälle. Hon går med en påse i handen och jag tittar på klockan. Den är bara nio på morgonen, en vanlig tisdag. Hon skolkar såklart. Säkert har hon snattat också.
   En röd mössa täcker det glansiga tjocka håret som är format i två långa flätor och hennes kappa är röd och lyser plågsamt vackert till det tunna lagret snö som ligger på marken. Förbannade jävla ansikte, förbannade jävla hår och förbannade jävla perfekta kropp, tänker jag och sveper snabbt det glas med whisky som jag hällt upp. Sedan handlar jag snabbt, hämtar flaskan från köket, häller upp vätskan i en högrest tupperwarelåda, sätter på locket, skyndar mig ut i hallen till min grå täckjacka och mina tofflor och så huvan, huvan är viktig.
   Hon ser mig inte när jag kommer ut och först ser jag henne inte heller och en stund är jag rädd att hon hunnit in i huset. Men så dyker Rödluvan upp och jag springer fram, flåsande och halkar nästan på den glatta snön, men jag lyckas hålla balansen och när jag nästan är framme och ser hennes förvånade ögon öppnar jag lådan och så skickar jag iväg vätskan över hennes huvud, ansikte, luva. All min ilska slänger jag över henne, i ett vrål flyger den mot henne, ilskan blandad med vätskan och jag hör ett skrik, sedan vänder jag mig om och springer.
*
En sötma i munnen av det mjuka vingummit rensade bort morgonens oro och jag såg hela dagen framför mig som en oas av lugn och frihet. Det som väntade mig var fortfarande dolt och hemligt och mitt ansikte var fortfarande vackert.
   Jag saknade sommaren, värmen och ljuset som gjorde mig gladare, ledigheten och det obefintliga ansvaret.
   Bilen framför huset var borta och jag andades ut. Men så dök hon upp framför mig, jag visste inte vem hon var, plötsligt fanns hon bara där, med feta armar och svidande ögon. Illgröna foppatofflor i vit snö, en burk i tjocka händer, en obefintlig frisyr och hat som sprutade ur de svidande ögonen. Ett skrik och så – hetta, brännande, fruktansvärd helveteshetta, något som bet sig in i min hud och trasade sönder den, som brände hål i min mössa, svedde bort mitt hår och förblindade mina ögon. En svart, illvillig syra hälld över mig och jag skulle aldrig mer vara vacker.
*
Jag ler för mig själv när ambulansen kommer, på en sekund har jag gjort henne fulare än jag, på en sekund har jag hämnats för hennes skönhet. Jag drar fram en låda, hittar albumet och vänder upp mittenuppslaget, det jag betraktat med ångest så många gånger. Denna gång skrattar jag.
   En vacker 60-talsflicka med bruna ögon och svindlande skönhet. Skolpojkarnas beundrande blickar, och så i bakgrunden, en satt grå flicka med hårtestar i olika längder och smutsiga kläder, en flicka som var jag.
   Maja, skolans vackra Maja som mobbade mig, åt upp min själ. Nu du Maja, nu ler du inte längre ditt filmstjärneleende, du ska komma hem idag och finna att din dotter ligger på sjukhus, att din dotter har märkts för livet på samma sätt som du en gång märkte mig. Nu du Maja, är det jag som skrattar, inte du och din dotter kommer aldrig mer att kunna göra det.