Hela vägen ner

En fredag efter jobbet och efter städningen hemma släpar sig rara fru Larson uppför den skinande nyskurade trappan till övervåningen. Då händer det sig olyckligtvis att hon helt utan avsikt råkar slänga ett öga in i tonårssonens egenhändigt nystädade rum och upptäcker att där! Mitt på golvet! En lortig röd strumpa!  Då känner hon hur själve djävulen biter sig stadigt fast i hennes rygg och hon stegrar sig vilt mot taket.

Nej, så galen blir väl ingen! 

Nej, kanske inte men ändå galopperar hon in i tonårsrummet – river upp strumpan från golvet – vräker upp fönstret på vid gavel och stöter den med ett hemskt vrål rakt ut mot trädkronorna. Men då den onde styr över alla onda viljor, så vill det sig inte bättre än att hon själv far ut genom öppningen och störtar ner och dör på fläcken i det doftande nyklippta gräset.

Nej, det gör hon ju naturligtvis inte!

Nej, hon störtar sig istället ner för trappan i hundratio kilometer i timmen till undervåningen, där tonårssonen makligt mysvältrar sig i soffan bland serietidningar och dunstoppade brodyrkuddar – ja, mums vad livet ändå är gott! Hon griper brutalt om hans fjuniga haka och bänder upp hans käft så chipstugget skvätter, kramar strumpan så rödfärgen rinner och trycker ner den i halsen på honom.

Nej, gud hjälpe oss, det gör hon då rakt inte!

Nej, hon jagar istället ut i köket och sliter fram en gammal mattpiskare med pålitligt fjong – tillbaka till soffan och hissar piskaren högt mot taket. Hon laddar med det snirkliga flätmönstret för ett välriktat och välbehövligt rapp – nu jävlar – men då fastnar olyckligtvis hennes blick på en bok i hyllan om barnuppfostran. Och hon påminner sig yrvaket att man aj, aj, aj, inte får aga barn nuförtiden – men skit i lagen – så hon låter flätorna studsa med dova smällar tills sonen skriker liv i grannen. Ja, så åker hon nästan genast i fängelse där ingen hälsar på henne, inte sonen heller förstås och alla bara hatar henne, men där behöver man i alla fall inte städa så hon trivs ganska bra, bättre än hemma.

Nej fy, det är klart hon inte gör!

Nej, hon bara ylar som en mångalen varg åt sonen och tjatar tills hon säkert vet att han stängt öronen och sedan jamar hon tamt att han ska lägga undan sin tidning på momangen. Med en van högersväng forsar hon ner till tvättstugan med strumpan i munnen och där lägger hon sig ner på det kalla grå stengolvet och ligger stilla tills hon dör av kyla, fast först dör hon av sorg över att den andra strumpan är borta.

Nej, så'nt händer ju bara inte!

Nej, hon lägger förstås strumpan i smutskorgen – den för rödfärgad tvätt, vilken annars – och då! Plötsligt händer det! Då släpper bettet över ryggen och fru Larson blir snäll igen och hallå där, vem är det som knackar så glatt på dörren? Nej men älskling, välkommen hem, nu ska vi ha fredagsmys och alla är så glada – fattas bara!