Prolog

Mannen som snart skulle mördas tog ett sista bloss och kastade sedan cigaretten på marken. Han drog den svarta jackan tätare omkring sig. Regnet öste ner och han hade glömt att ta med ett paraply. Han gick snabbt och kastade en hastig blick på klockan. Skulle han hinna i tid? I stressen råkade han trampa rakt i en stor vattenpöl. Vattnet gick igenom de nya, svarta skorna direkt och han svor tyst för sig själv. Jävla skit, varför skulle det bli dåligt väder just nu? Det hade ju varit sol och blå himmel tidigare under dagen. 

Parken mittemot kyrkogården låg helt öde. Förmodligen berodde det på att klockan var snart ett på natten och att det inte var så många ute vid den tiden en vanlig kväll mitt i veckan. I sin nervositet kramade han hårdare om den bruna portföljen. Då han var övertygad om att bli mer uppmärksam på omgivningen. Han var alltid nervös när han gick till mötesplatsen trots att han hade gått dit vid samma tid och datum i snart fem år nu. 

Med snabba steg gick han förbi två parkbänkar och en papperskorg full med ölburkar. Han undvek att gå i grusgången som var upplyst av lampor och föredrog att gå i mörkret vid sidan om. Han ville på alla sätt undvika att bli sedd. Längre in i parken fanns det en missbildad tall som en gång träffats av blixten. Där stannade han och tog skydd för regnet under grenarna. Det var här han och Kråkan hade bestämt träff så många gånger. Mötena brukade vara i max fem minuter, sedan skildes de åt, såg sig bägge över axeln och hoppades att ingen sett dem. Mannen under tallen kastade en hastig blick på sin armbandsklocka och noterade att den bestämda tiden passerat med fem minuter. Han fann det konstigt. Kråkan var aldrig sen. 

– Skatan, en sak ska du veta. Var aldrig försenad. Då gör du mig förbannad och tro mig, du vill inte se mig förbannad, hade han sagt honom.

Skatan smålog när han tänkte på första gången han träffade Kråkan. Han hade trott att det bara var ett smeknamn för chefen, men han hette faktiskt Kråkan i efternamn. På ryska alltså. Sedan hade alla översatt det till svenska och då blev det Kråkan. För att göra det hela lite roligare hade alla som jobbade för Kråkan fått var sitt täcknamn, alla var fågelnamn. Han tyckte inte riktigt om att kallas för Skatan. Han hade aldrig gillat skator. Han tyckte inte om fåglar över huvudtaget. Men han respekterade Kråkan och vågade inte göra annat än att tyst nicka. Det var vad han hade gjort när han blev tilldelad täcknamnet Skatan.   

Regnet började avta. Varför måste det regna så mycket i oktober? Var det inte tillräckligt med mörker och kyla? Skatan trummade rastlöst på portföljen. Nu fick Kråkan komma. Han var trött och ville gå hem och lägga sig. I sängen väntade hans fru Felicia och i rummet bredvid sov deras elvaåriga dotter. En gång hade Felicia vaknat när han gick ut på natten. Då hade han sagt att han hade svårt att sova, att han skulle ta en promenad. Hon hade bara nickat och gått och lagt sig igen.
  
Min förra fru skulle aldrig ha nöjt sig med det svaret, tänkte Skatan och himlade med ögonen. Hon skulle ha trott att jag hade någon annan.
 
Det var också anledningen till att det tagit slut med första frun. Hon var jämt så misstänksam. Om Felicia var likadan hade hans hemligheter avslöjats för länge sedan. Han avbröts i sina tankar av att det prasslade till i buskarna och han stelnade till.
– Hallå, är det någon där? ropade Skatan och såg sig omkring.
 
Han såg ingen och det enda som hördes var vinden som susade i träden. Han började just tro att han inbillat sig, när han hörde ett klickande ljud snett ovanför sitt högra öra. Något hårt och kallt pressades mot hans huvud. Skatan hann knappt fatta att det var ett vapen förrän det avlossades. Han var redan död när mannen som skjutit ryckte till sig hans portfölj och slet upp den. Jodå, den innehöll det den skulle. Narkotika för hundratusentals kronor.