Kapitel ett

Ibland kan det vara svårt att veta när någonting börjar, men för mig står det klart att det som är värt att berättas började denna augustidag då olyckan inträffade.
Jag kom söderifrån på väg 28, hade nyss passerat Kosta och såg Sandsjön på vänster sida. Jag skulle precis släppa gasen, för snart var jag framme vid stoppskylten till väg 31. Sedan skulle jag svänga vänster mot Lenhovda till.
Det var då jag sveptes in i ett rökmoln och jag såg att det brann på håll, på andra sidan väg 31. Vid en gran såg jag den totalkvaddade vita Saab 900an. Stammen hade knäckts i jämnhöjd med motorhuven och granen hade fallit ner och delvis tryckt in taket. Det brann under och runt bilen. Dörren på förarsidan var trasig, men vidöppen.
En kvinna sprang längs vägen och skrek. Hon flaxade vilt med armarna och jag bromsade in häftigt. Hon var klädd i en vit klänning med röda prickar.
När jag bromsade, tvärvände hon och sprang tillbaka mot olycksplatsen. Idiotiskt nog var hon på väg rakt mot den brinnande bilen igen. Jag körde också Saab fast en nyare modell. Jag fick stopp på min bil vid stoppmärket, satte på hazarden och kastade upp min dörr. Därefter gällde det att vara snabb.
Två bilar passerade förbi i hög fart och brydde sig inte alls om olyckan som hade hänt. Sedan sprang jag över vägen. Kvinnan var nu framme vid den brinnande bilen och ryckte i passagerardörren som var så hoptryckt att den inte gick att rubba.
På passagerarsidan satt en äldre man hopsjunken över en stor läderväska. Halva hjässan låg blodig mot den krossade rutan. Mungipan hängde och visade gulbruna tänder, som om han log på ett förvridet sätt. Ögonen stirrade utan att se. Jag förstod att han var död. Sedan fräste det till vid mina fötter och som en rasslande orm slukade elden marken framför mig. Jag var tvungen att backa.
”Åke!” skrek kvinnan hysteriskt.
Dörren på förarsidan var trasig, men vidöppen. Jag försökte springa runt bilen, men kom inte till dörren på förarsidan heller, för även där brann marken nu. Jag hann knappt tänka tanken på hur jag skulle ta mig fram till mannen innan svart rök vällde ut från motorhuven. Det small till som ett par pistolskott, sedan kom eldslågorna och allt var för sent. Kvinnan hade kommit efter mig. Hon tänkte rusa genom eldhavet för att försöka ta sig in i bilen, och jag fick hindra henne. Det var då jag insåg att klänningen egentligen inte var vit med röda prickar, utan vit med massa osymmetriska röda blodstänk.
”Vad har hänt?” skrek en lång och reslig man jämte mig. Han var till åren kommen och hade stor näsa med utstickande hår.