Skuldfällan

Snyft Fia! Sal Fronty har ballat ur, igen. Riktigt ordentligt, den här gången.
Vilken himla tur att jag har dig att skriva till. Tack för all uppmuntran, förresten. Växte flera centimeter o kände mig nästan lika lång som Al Pacino när du undrade om jag inte kunde mejla till dig. Berätta om min vardag o så ... från mitt perspektiv ... och! ... att du kanske kunde publicera mejlen på en hemsida eller så.
 Vad nu då, tänkte jag först. Vad kan det vara för spännande att läsa om ett femtiosexårigt puttefnask som går upp på morgonen för att åka till Samhall o packa grisöron. Kommer hem, steker ett par korvar o slänger sig framför TV:n.
 Först begrep jag ingenting. Men! ... så slog det mig att längden inte spelar nån roll om man kallar sig feminist. Mina etthundrasextiofyra centimeter kan ju vara nog så viktiga i kampen mot jämlikhet o rättvisa. Och! ... så har jag ju en vän o granne, förstås, som kallar sig Sal Fronty. Kan bli ganska dramatiskt, ibland. Som nu, när han ballat ur.
 Sabla författarskruttens fel. Han med det löjliga namnet. Franskt nånting. Låter som om man försöker säga ”äggula” på babyspråket ... och! ... ser ut som en stajlad bajamaja i fina sälskinnspälsen.
 Såg du den där programserien om kvinnomisshandel, strax före jul, som avslutades med en debatt, där han förstås skulle vara med ... författarskrutten! ... tillsammans med Gudrun o en massa andra. Kommer du i ihåg hur han ljög rätt ut i tv-rutan, att han minsann inte hade nån kollektiv skuld till att kvinnor misshandlas. Då det hände, att Sal ballade ur.
 Pyttsan, heller! Han har väl lika stor skuld som alla oss andra, som inte heller slagit nån, men är skyldiga till att ha slängt ur sig nåt nedlåtande om kvinnor, då o då ... eller! ... bara tänkt, att dom inte kan en massa saker, för att dom är tjejer. Är ju det saken gäller. Att tjejer ... jämt jämt! ... ska vara sämre, mindre värda o så där. I slutändan, blir det ju en o annan dåre som tar sig friheten att klappa till ett lägre väsen, så att säga, om vi män sprider lögner o fördomar om tjejer, huller om buller. Har minsann både läst o hört en massa föraktfulla o malliga kommentarer, från honom, om kvinnor som grupp. Röster o kläder, fingrar o precis allt kan vara fel hos kvinnliga programledare ... exempelvis!
 Jämt jämt ... precis himla jämt! ... ska han vara bäst o ha rätt i allt. Blir han det minsta ifrågasatt kan man nästan se hur hjärnan rullar ihop sig som en renrakad o skrynklig igelkott innanför skallbenet.
 Jag kan överhuvudtaget inte läsa hans böcker längre. Hur ”larvpottan”, som jag kallar den där agentslusken, reser världen runt o slåss o har sig. Begriper inte vad man ska kalla en sån, annars. Inte nog med att han är adlig o egen företagare, nån sorts supermilitär o rådgivare till regeringen ... utan! ... en gång var han kanin, också, när han hoppa i säng med en tjej, efter en romantisk middag som han naturligtvis lagat själv ... sabla mallapan till mästerkock. Nåt så larvigt! En vuxen karl som gnager på ett osynligt salladsskal, i luften, får man ju leta efter.
 Det värsta jag läst är när larvpottan var i sovjet o luskade fram spion­uppgifter från en agenttjej som naturligtvis var betuttad i honom. Vad gjorde han då ... sadistsvinet! ... som tack för hjälpen? Usch burr, alltså! Han bara smocka till henne så att hon rasade ihop o svimmade. För hennes eget bästa, menade han. Om KGB-fulingarna hittade henne blåslagen o avtuppad skulle hon inte skulle bli misstänkt för landsförräderi. Sedan? Lade han ömt hennes huvud till rätta som om han vore jättesnäll. Vad spelar det för roll när hon var helt borta. Varför kunde han inte ha gett henne en sömntablett o sminkat henne gul o blå, i stället ... när KGB-fulingarna ändå var så dumma o lättlurade.
 Nu vet jag ju att larvpottan fått sin militära utbildning i USA, tillsammans världens värsta kvinnomisshandlare o hustrumördare, som aldrig åker fast för att armén skyddar sina pojkar. Så, det är ju inte särskilt svårt att räkna ut var han lärt sig smocka till tjejer.
 När fantomen smockar till skurkarna huller om buller, så de sussar sött med ett dödskallemärke i pannan, är det ju en helt annan sak. Där fattar man ju att det bara är på låtsas. Men författarskruttens skriverier? Dom ska ju kunna hända i verkligheten. Begriplig litteratur, skryter han om. Nej tack, då läser ju jag hellre Don Quijote på sifferkod, utan att begripa ett smack, än hans våldspornografiska klotter.
 I verkligheten måste det vara väldigt riskabelt att söva ner folk på det där sättet. Tjejen kan ju få bestående men o hjärnskador av en sån himla smocka. Oavsett om man ömt lägger huvudet till rätta, efteråt. Kunde nästan se hur hennes hjärna snodde runt i lilla huvudet. Hur det slet i dom fina trådarna som håller den på plats. Usch burr, alltså! Ibland vaknar jag på nätterna o tänker på stackars sovjettjejen. Så, mycket begriper i alla fall jag av hans böcker ... så det så.
 Men! ... det värsta med larvpottans handlande är inte själva smockan ... utan att han var tvungen att smocka till, för hennes eget bästa. Känns nog skönt i hustrumisshandlarnas samveten att identifiera sig med. Att det är tjejens eget fel, på nåt vänster, o för hennes eget bästa som man tvingas ge henne en smocka eller två ... mot sin vilja, egentligen. Hur kan man bara skriva att hon skulle sussa sött, efteråt ... och! ... få det utgivet, till på köpet.
 I gamla filmer ser man ofta hur den rättrådige, lugna o beskyddande mannen örfilar till den chockade o skräckslagna kvinnan. Smack bara, blir hon lugn som en filbunke o tittar tacksamt upp mot mannen som nyss lappade till henne. Jag blir fullkomligt rasande när jag ser sånt.
 För att inte tala om Steve McQueen i Get Away när han örfilar tjejen, om o om igen ... i en evighet kändes det som. Var ju Stev’ans egen idé att hon skulle besöka gangsterfulingen för att få hjälp. Räckte ju inte åt fulingen att få ett bankjobb fixat. Förresten, räddade hon ju livet på Stev’an o sköt den sabla äckelpottan. Så, han borde väl vara tacksam, i stället ... för han levde, var fri o hade flera millioner i väskan ... tack vare fjällan! Men, inte Stev’an, inte. När han fick reda på hur det låg till med frigivningen ... slog o slog han, bara. Dussintals rungande örfilar, från både vänster o höger, som smällde mot stackars fjällans kinder. Usch burr, kan fortfarande höra ekot. Vad gjorde regissören ... sen? Jo, filmade Stev’ans ansikte i närbild, för att fånga upp lidande i det bedragna ansiktet o förtvivlan i den tomma blicken. Precis som att det var honom det var synd om. Att det skulle vara sån himla stor o fin kärlek, på nåt sätt, som tvingade honom att slå. Pyttsan, heller! Lidandet i den glansiga blicken berodde nog mer på att han var bakis vid inspelningen ... än äkta kärlek, så det så.
 Fy katten, vad jag hatar Hollywood. Värsta patriarkala hedersträsket på hela jorden, alltså. Sabla fylleri o knarkträsk också, för den delen.
 Blev hon renare av att tvingas åka sopbil o hamna på tippen ... kanske!