Väl inne i bilen började han babbla, igen, hur han nekades motorcykelkörkort.
 Jag var inte ett dugg arg på Sal, eftersom det inte kan vara så roligt för honom ... heller. Utan, gissa vem jag var arg på. Författarskrutten, förstås. Det är ju han som förstört hela kvällen för oss.
 Nu gaggade han om en episod i författarskruttens böcker när larvpottan blev stoppad av en kvinnlig polis o fick hastighetsböter. Hur den kvinnliga polisen beskrevs som dum o barnslig. Han var nämligen en sån himla duktig chaufför ... larvpottan! ... klok o förståndig människa, att han borde få köra hur fort han ville med sitt stora omdöme. Sedan? Ja, så blev givetvis den kvinnliga polisen betuttad i honom o bjuden på middag ... till det sabla adelsmannagodset. Och, när hon bad om ursäkt för att hon gett honom böter. Vad gjorde han, då? Jo, knorrade o godtog ursäkten ... sabla gentlemannastroppen!
 Detta, menade Sal, var ett av alla hans lömska meddelanden till landets psykiatriker att inte låta förtidspensionärer sätta sig bakom en ratt eller ännu värre ta mc-körkort. Vägarna borde bara vara till för framgångsrika o välutbildade människor, vinprovande gourméer o fransktalande besserwissrar, med nåt sorts förädlat omdöme som får dom att alltid handla rätt i trafiken. Att det liksom bara är obildade dumskallar, fega mesar eller lata förtidspensionärer som är farliga i trafiken o ställer till olyckor ... plus dumma blondiner o gamla tanter, förstås! Så, Sal fick ju nobben ... på direkten, hos psykiatrikern.
 Ett mycket intressant resonemang. Bara det att han fick sitt lämplighetsintyg. Var ju hans eget fel, som skällde så in i norden på den snälla o rara psykiatrikern, att han fick vänta ett halvår tills han lugnat ner sig. Har han ju själv berättat.
 Om det nu var författarskruttens enda syfte, med böckerna, att hindra honom från att köra motorcykel? Ja, så hade det väl varit enklare att skicka nåra mess ... direkt till psykiatrikern, menar jag.
 Helknäppt, alltså! Nej, då tror jag mer på vårt tidigare resonemang, från våra feministiska diskussioner. Att författarskruttens utläggning om larvpottans självklara rätt att köra för fort bara är sån där gammal patriarkal skåpmat. Att den kvinnliga polisen skulle be om ursäkt var ju både larvigt o kränkande mot alla tjejer. Jättetramsigt, alltså. I slutändan har man ju en kollektiv skuld till kvinnomisshandel om man skriver så där. Tänk bara så många tjejer som får en smocka om dom ber sina män att sakta ner. Och, ber dom inte om ursäkt, som den kvinnliga polisen? Ja, så får dom sig kanske en smocka till eller två.
 Antagligen bidrar såna här skriverier, om den ädla o rättfärdige lagbrytaren, till en massa annat småfusk o högfärdiga förseelser, så att moderatstroppar struntar i tv-avgiften o sånt, bara för att dom identifierar sig med larvpottan ... har sånt himla omdöme o förstånd, att de avgör själva vad som är rätt o fel.
 Usch, vad arg jag blev. Men, så tänkte jag på dig o fick världens lust att mejla o berätta. Så, vad tror du jag sa till Sal där han satt o yrade om författarskruttens skuld.
 ”Borde du inte skriva en bok så att hela världen får veta. Vi kan börja så fort vi kommer hem”, riktigt smörade jag o log.
 Då blev han blyg o sa att ingen ville läsa.
 ”Jorå”, invände jag.
 Jepp, syndaren straffar sig själv ... säger jag bara.