– Ååå! Vad tråååkigt!
   Mamma Kristina höll i ratten och tittade på Karin i backspegeln. Pappa Anders vände sig om och log.
   – Så där säger du alltid när vi är på väg till landet. Sen så har du ju jättekul, sa han.
   – Det finns ingenting att göra. Jag vill vara hemma med Elin och Charlie. 
   – Det blir fint väder, du kan sola och bada och…
   – Med vem då? Det är ju bara vi där, mitt i skogen, tyckte Karin. 
   Sen satt hon sur och tyst en lång stund. Alla de andra var hemma i stan. Nu skulle hon vara i den där urtråkiga sommarstugan. Ingen att vara med.
   – Jag vill ha en katt, sa Karin.
   – Vi är allergiska. Det vet du, sa pappa. Om mamma klappar en katt så nyser hon så näsan lossnar. Du får leta upp något annat djur. Det kanske finns myror som du kan tämja.
   Pappa försökte skämta som vanligt. Karin skrattade inte.
   – Jag kan väl få ha en katt bara på landet? Sen kan den bo här när vi åker hem till lägenheten?
   Nu satte mamma igång att prata länge om sommarkatter. Det fanns människor som tog hand om en kattunge på landet. Sen åkte de hem efter sommaren och bara lämnade den ensam. Och katten frös och svalt när ingen matade den.
   Karin suckade.
   – Ååå! Vad tråååkigt!
   Sen var hon tyst hela vägen till stugan.

ئ

Karin läste sommarböcker tills det blev tråkigt. Sen hjälpte hon pappa i köket tills det blev tråkigt. För det mesta höll pappa på i sitt trädgårdsland och mamma snickrade. Hon gjorde fågelholkar i år.
   Karin hjälpte till med holkarna tills det blev tråkigt. Sen rensade hon i trädgårdslandet. Det blev tråkigt ganska fort. Pappa verkade tycka att det var jättespännande.
   – Titta, här kommer det fullt med oregano, du vet sånt där som man har på pizzan för att det ska smaka pizza.
   Karin tänkte att man borde kunna odla hela pizzorna. Man bara planterade ett pizzaträd och sen när pizzorna slog ut på våren så la man in dem i mikron bara. Två minuter på högsta.
   – Den här holken är för lövsångare, det är pyttesmå fåglar. Ser du vilket litet hål, visade mamma.
   Karin fick spika fast små nubb runt hålet i fågelholken. Det var för att inte ekorrarna skulle kunna krafsa upp öppningen och äta upp fågeläggen. Karin hade hört lövsångaren, den sjöng jättefint. Mamma och pappa kunde sitta och lyssna hur länge som helst. Det kunde inte Karin. Hon tyckte att det var tråkigt att fåglarna var svåra att se. De gömde sig bland löven uppe i träden. Hon hade velat klappa en och kunna mata den. Man kanske kan lära dem att prata också, tänkte Karin.
   – Jag vill ha en katt, sa hon. Du kan väl äta medicin?
   Mamma klappade henne på kinden.
   – Det är inte bra att äta en massa piller, sa mamma. Och allergin kan bli värre om vi har en katt hemma i lägenheten.
   Karin stod tyst och tittade på när mamma fortsatte såga brädor till fler holkar.