Prolog

Bromsarna gnisslade.
   Bussen stannade.
   Ut genom dörren.
   Små trippande steg som bevakades på avstånd.
   - Din jävel, tänkte han och fingrade krampaktigt på ratten. Saker och ting hade kunnat vara så förbannat annorlunda. Hade kunnat vara alltså. Men var det inte. 
   Han såg hur vinden drog osh slet i den späda kvninnokroppen. 
   Att hon frös och längtade hem.
   Han kramade ännu hårdare om ratten.
   Knogarna vitnade.
   Hon såg obeslutsam ut. Ser hon inte bilen? tänkte mannan. Eller tvekar hon?
   Tveksamheten var stor. 
   Ängslan var ännu större.
   Helst ville ville kvinnan bara vända sig om och lämna allt bakom sig. Men bara detta sista möte. Sedan skulle allt vara över.
   Plötsligt slet en iskall vindpust tag i kvinnan.
   Då såg hon bilen.
   Stelnade till.
   Vad gör den bilen här? 
   Ett litet stycke framför henne, kanske 30 meter, stod en bil inkörd mellan några frosttäckta granar. En bil som hon mycket väl kände igen. Hur kan den bilen stå här? tänkte hon. Det borde den inte göra. Hon tvekade ett ögonblick, funderade på om hon skulle gå fram till bilen eller inte. 
   Mannen kände spänningen stiga.
   Ödets stund var nära.
   Han såg hur kvinnan närmade sig bilen med försiktiga steg. Hur hon oändligt sakta öppnade enda sidodörren och klev in.
   Parfymen. Han kände lukten. Mindes. Kom ihåg. Förbannade.
   Hon satte sig ner. Förvirrad.
   - Varför kör du den här bilen? Den tillhör ju...
   Mannen svarade inte. Käkarna malde. Tankar virvlade.
   - Har du bestämt dig? frågade hon med blicken stelt framåt.
   Mannen dröjde en stund innan han svarade.
   - Bestämt mig för vad då?
   Hon suckade. 
   - Spela inte dum! Du vet mycket väl vad jag menar!
   - Tyvärr, jag förstår inte vad du pratar om.
   Mannen hade en överlägsen klang på rösten. Hon kunde tydligt höra det och det skrämde henne. Hon visste mycket väl vad han var kapabel till. När han fick den där otäcka klangen i rösten, då var han på väg att bli arg, och när han var arg - då kunde vad som helst hända. Hon tvekade inför att reta upp honom, men gjorde det i alla fall. Vad hade hon egentligen att förlora? 
   - Sluta upp med det där, va? Du vet väl för fan vad vi har kommit överens om! 
   - Nej, det vet jag inte, svarade mannen med ett ansträngt lugn i rösten. 
   - Att du ska låta bli mig! Lämna mig ifred!
   - Jaså? sa mannen. 
   - Du har lovat mig! Jag ska ha en kopia av de där jävla fotografierna så att jag vet att du håller ditt ord!
   - Det går inte, svarade mannen, och det vet du. 
   - Det enda jag vet, sa hon med gäll röst, är att om inte jag får de där fotografierna, här och nu, så går jag raka vägen till polishuset och berättar allt, precis allt som jag vet!
   Hon var både förvirrad och rädd, mest rädd. 
   - Nej, det går inte alls. Mannen lät mycket bestämd på rösten. 
   - Varför inte? Hennes röst var nu inte mycket mer än en förtvivlad viskning.
   Mannen log liksom triumfatoriskt.
   När hon såg leendet rös hon till. Hon visste bara alltför väl vad det där leendet betydde. 
   - Därför att jag älskar dig och vill ha dig.
   Hon kände att hon mådde illa, reaktionen blev spontan.
   - Varför kan du inte låta mig vara, ditt jävla äckel!
   Örfilen kom som ett piskrapp.
   Hennes högra kind blossade genast upp och hon började gråta hysteriskt. Det avgör saken, tänkte mannen. Nu måste jag göra det jag hoppades slippa. Med en djup suck böjde sig mannen ner och öppnade den glasburk som han tidigare hade placerat där.
   En hund skällde avlägset.
   Satans hund, tänkte mannen.
   Satans allting.
   Ur glasburken tog mannen fram en trasa, väl indränkt i eter.
   Hjärtat slog snabbt.
   Kvinnan skrek, hon förstod.
   Mannen slet tag i luggen på kvinnans mörkbruna hår, det hår han så ofta hade smekt, och pressade bryskt hennes huvud bakåt. Hon skrek högt i okontrollerad panik. Det här är inte sant, tänkte hon. Detta händer inte. Med en snabb och precis rörelse förde mannen etertrasan mot hennes mun och näsa och bara pressade. Hon kämpade för allt vad hon var värd, men hennes späda kropp förmådde inte långt mot mannens överlägsna styrka. Ett faktum som han redan var mycket väl medveten om. Hon hade aldrig kunnat hindra honom från att göra det han ville. 
   Aldrig någonsin.
   Plötsligt blev hennes rörelser svagare, för att till slut helt upphöra. Han tog bort etertrasan och kunde konstatera att hon, precis som väntat, var medvetslös. En hårlock hade under striden fallit ner framför hennes ögon. Mannen märkte detta och med varsam hand lyfte han upp hårlocken och placerade den bakom hennes högra öra. 
   - Herregud, vad du är vacker! utbrast mannen helt plötsligt. 
   Han kunde inte motstå impulsen.
   Kärleksfullt böjde han sig fram, med slutna ögonlock, och gav henne en lång längtansfull kyss. Du är så vacker, tänkte han. Du är så vacker, jag älskar dig för evigt.
   Han satt länge och bara tittade på henne. Hon såg så fridfull ut där hon halvlåg i bilens högra framsäte. Han visste vad han måste göra, men han tvekade. Kanske fanns det en annan utväg.
   Plötsligt skällde hunden igen och ljudet fick honom att bestämma sig.
   Han vände sig om och lyfte fram den svarta läderportföljen som låg i bilens baksäte. Försiktigt öppnade han den och plockade fram en rulle tjock svart isoleringstejp och en genomskinlig plastsäck. 
   - Jag gör det för din skull, sa han vänligt. Bara för din skull, min älskade.
   - Han tog tag i kvinnans händer och pressade samman dem. Det var trångt i bilen, men efter lite möda hade han tejpat ihop hennes händer. Vackra händer, tänkte han. Vackra händer som snart blir mina för evigt. Med en nästan religiös salighet lyfte han upp den genomskinliga plastsäcken och trädde den över hennes huvud. Hon rörde lite på sig och han förstod att han måste skynda sig. Snabbt klämde han ihop säcken nedanför hennes haka och höll den på plats med vänster hand. Med höger hand virade han, med viss svårighet, lager efter lager med isoleringstejp runt hennes smala hals.
   Slutligen var han nöjd.
   Plastsäcken var väl tillsluten och lufttillförseln därmed för all framtid tilltäppt. Mannen suckade belåtet innan han lade tillbaka tejprullen i portföljen igen. Därefter vände han sig kärleksfullt fram mot kvinnan och kramade hårt hennes ihoptejpade händer. 
   - Jag älskar dig! Var inte arg på mig, du vet att jag alltid gör det som är bäst för oss båda.
   Kvinnan var inte arg. 
   Hon var fullkomligt panikslagen.
   Omtöcknad av etern förstod hon att någonting var fel, fruktansvärt fel. Luften i lungorna började så sakteliga att tryta och hon kämpade frenetiskt för sitt liv.
   Hennes lungor skrek efter luft.
   Hennes hjärna skrek efter syre.
   Hon själv skrek ett desperat, men ljudlöst, skrik på hjälp.
   En hjälp som aldrig kom.
   Som i en dröm hörde hon hela tiden en mässande röst: 
   - Jag älskar dig, du är min, jag älskar dig, du är min för evigt, jag älskar dig, du är min...
   Sakta tonade alla ljud bort.
   Slutligen återstod bara den oändliga evigheten.
   Kvinnan var död och mannen grät tysta tårar.
   Hunden skällde ännu en gång, men mannen hörde det inte.
   Han var bedövad av sorg.
   Kärlekens obesvarade sorg.