Stalkern

Del 1

Hon hade förföljt mig ett bra tag nu, kvinnan med det blonda håret som ständigt passade på mig var jag än befann mig. Kvinnan vars namn jag inte visste och inte kunnat ta reda på. Hon som ständigt ringde och flåsade i luren eller bara sa att hon älskade mig.

I början försökte jag prata förstånd med henne, men det hjälpte inte. Hon svarade inte på mina frågor utan fortsatte bara att flåsa eller la helt enkelt på. Jag började därför själv lägga på utan att säga något, men hon ringde snart igen, ibland hela nätterna. Det hjälpte inte att jag bytte telefonnummer, samtalen fortsatte ändå.

Fast det var otrevligt drog jag mig för att anmäla henne. Jag ville bara att hon skulle sluta trakassera mig. En sjuk och olycklig människa är det svårt att anmäla.

På gatan såg jag henne bara på avstånd. Om jag försökte få tag i henne sprang hon snabbt undan, så det gav jag snart upp. När hon vågade sig nära mig var det oftast med ett fönster mellan oss. Jag vet inte hur hon bar sig åt, kanske hade hon tagit reda på vilka affärer jag gillade, men jag såg henne då och då bakom ett skyltfönster där jag kunde se hur hon stirrade på mig. Om det inte varit för den galna blicken, hade jag upplevt henne som en attraktiv kvinna, men de ögonen såg ut att kunna mörda. En gång såg jag hennes stirrande ögon inne på Expert. Jag gick genast in för att konfrontera henne. Det var lönlöst, hon hann smita iväg genom någon bakdörr innan jag kommit in i butiken.

Utanför mitt jobb kunde hon stå i gathörnet och spana upp mot mitt fönster i timtal innan hon försvann. Det gjorde hon även utanför min lägenhet, så jag fick alltid ha gardinerna fördragna.

Ibland hände att hon tog på sig en mörk korthårig peruk och manliga kläder. Då kunde hon nästan se ut som en man. Lite förvirrande, men jag var säker på att det var en kvinna. Det ansiktet kunde omöjligt en man ha även om hon förändrade håret. När jag tänkte efter kanske hennes röst i telefonen låtit annorlunda de senaste gångerna, mörkare och djupare. Hade hon en man som medhjälpare? Eller förställde hon rösten? Dessutom kändes den bekant på något vis. Var det någon jag kände?

Kvinnan fanns i mitt medvetande hela tiden. Jag kunde inte bli kvitt tanken på vem som förföljde mig. Vem eller vilka kunde det vara?

Störd av hennes sjuka intresse för mig gick jag runt på stan och spanade om jag kunde se henne någonstans. Ibland tyckte jag mig se kvinnan, men det var alltid någon annan som liknade henne. En gång tog jag tag i en kvinnas arm på Konsum, med det var naturligtvis inte hon. Stammande fick jag be om ursäkt. Efter det blev jag försiktig med att konfrontera de som liknade henne.

Jag vandrade runt kvarteret och försökte smyga mig på kvinnan, men hon verkade veta vad jag gjorde och höll sig borta. Men så fort jag kommit hem stod hon i gathörnet och stirrade mot fönstret.

Ibland lyckades hon smita in när någon annan gick ut genom porten. Då kunde hon fräckt ringa på dörren, men när jag öppnade försvann hon snabbt ner för trapporna.

”Vad vill du?” skrek jag efter henne, men hon svarade aldrig och snart kunde jag se henne på gatan igen från min balkong.