Det är ett år sedan nu. Ett år sedan vi blev tillsammans. Precis på den här stranden skedde det.
Jag hade varit förälskad i henne en tid innan och vi umgicks som vänner. Båda kände vi nog att det var något mer på gång fast vi var för blyga för att våga gå hela vägen. Den här vackra sommardagen ville jag visa henne ett fiskeläge som låg vackert i strandkanten bredvid ett gammalt stenbrott. Vi hade tagit med oss en kaffekorg som vi tänkte njuta av på vägen. Fiskeläget låg där som vanligt och vi satt en stund tysta på bryggan och tittade på solen som glittrade i vattnet och vågorna som kluckade rofullt mot bryggan.
Efter en stund reste hon sig och borstade av kjolen. Jag minns hennes kärleksfulla leende när hon smekfullt sa att vi skulle hitta ett ställe att fika på. Jag reste mig lite förvirrat upp och stammade något om att det var väl bra här. Hon log bara mot mig och sträckte fram handen så det var bara att ta hennes hand och följa med bort till bilen.

- Det där kapellet på höjden du berättade om, alldeles vid stranden. Kan vi inte åka dit?
Jag hade nästan glömt bort det stället som hade varit ett av alla tänkbara utflyktsmål jag hade funderat på för att visa henne, det bästa av norra Gotland.

- Just det ja, S:t Olofs kapell, där är det ganska fint.
Jag började livfullt berätta legenden om Olof den helige som för tusen år sedan hade landstigit på just den platsen och kristnat gutarna. Hon log så vackert mot mig på vägen dit medan jag berättade och när vi var framme efter några minuter strök jag henne försiktigt över armen. Det kändes som elektriska stötar men hon sa ingenting utan plockade bara fram filten ur bilen. Vi promenerade den korta vägen upp till kapellet och såg på utsikten över de små öarna och några segelbåtar runt omkring dem. Några vindkraftverk en bit bort snurrade rätt bra och vinden kändes även hos oss, fast den var varm.
Vi slog oss ner på filten i lä bakom några enebuskar och dukade upp kaffet och mackorna som vi åt medan vi pratade om allt och inget. Smultronen växte precis bredvid oss så det var bara att sträcka på sig för att få lite dessert. Jag la mig på rygg och blundade och njöt av den vackra sommardagen och den ännu vackrare kvinnan som satt bara en halv meter bort. Hon la sig bredvid mig och jag kunde känna värmen från hennes kropp. Sakta smekte jag hennes arm och hon strök sig närmare mig. Utan att jag visste hur det hade gått till hade jag kysst henne och hon svarade girigt på min kyss. Kanske hade vi gått längre om vi inte hade varit på en öppen plats där folk när som helst kunde komma och se oss, så vi nöjde oss men att bara hålla om varandra.
Stämningen, kvinnan, platsen, smultronen, värmen, solen, vinden och vågornas brus långt där borta gjorde detta till ett minne för livet. Hädanefter skulle den här platsen där Olof den helige landade, även vara min heliga plats.
Men allt har ett slut och vi var tvungna att flytta oss från denna förtrollade plats. Efter en kort promenad ner på stranden åkte vi hem för att laga middag.
Vi hade en underbar tid tillsammans, men hon måste åka hem till sitt. Arbetet väntade och då hon bodde långt borta var det svårt att träffas. På något vis kom även det till vägs ände och det blev ohållbart att vara ett par på så långt håll. Hon med barn på sitt håll och jag med barn här. Det var extra tråkigt eftersom vi båda älskade varandra och inte ville skiljas. Men hon ville inte att jag skulle vara låst av henne och offrade sig för min skull. Det var inget jag ville, jag hade gärna väntat längre på henne, men jag förstod hennes oro för att vi inte skulle kunna få något liv tillsammans. Så vi bestämde att vi skulle skiljas åt, åtminstone för ett tag för att kanske kunna träffas igen om tiderna blev bättre.