A man walks into a … job interview.

Oscar knackade lätt på dörren, vred om handtaget och klev in på Ms. Gildenshines kontor.
Hans bistra chef lade på luren och lyfte blicken från sina skrivbordspapper. ”Ja?” utropade hon, på sitt tvära och avmätta sätt.
Oscar höll upp sin stora fullskrivna kalender: ”Klockan är fem i två, Ms. Gildenshine. Ni har en ny arbetssökande inbokad klockan två.”
”Javisst, javisst!” Hon sköt sin pappershög åt sidan. ”Tack, Oscar! Har du din Notebook redo? Nå, ta stolen där och sätt dig där du brukar! Vem är det nu?”
”Mr. Kennel. Kenneth Kennel. Fina meriter och en personlig rekommendation från direktör Craenward.”
”Ja, det låter ju lovande.” Ms. Gildenshine såg upp på klockan på väggen. ”Men det ser inte så lovande ut för honom.”
Oscar följde hennes blick och visste precis vad hon menade. Ms. Gildenshine hade mycket strikta krav på sina arbetssökande. Den första och sista regeln var att man inte fick komma för sent till sin anställningsintervju. Absolut inte. På inga villkor. Kom man inte i tid behövde man inte komma alls. Kenneths chanser höll på att ticka iväg för gott.

Då knackade det på dörren igen. Oscar reste sig och öppnade. Emmet, receptionisten, stapplade in. Han såg ovanligt blek och uppjagad ut när han med matt röst annonserade: ”Kenneth Kennel är här för sin intervju.”
”Ah, visa in honom genast!” befallde Ms. Gildenshine.
Emmet vände sig mekaniskt om och höjde rösten: ”Det går bra att komma den här vägen, nu.”
Sedan tittade han på Oscar med runda ögon och väste: ”De knackade på fönstret!”
”Va?” sa Oscar.
Emmet tog stöd mot dörrkarmen. ”De kom in genom fönstret!”
”Vad pratar du om?” utbrast Ms. Gildenshine strängt. ”Vi är åtta våningar upp!”
”Vilka kom?” frågade Oscar.
”Åh, han har med sig en ... Iiih!” Emmet avbröt sig med ett kvidande och tog ett språng bort från dörröppningen.

In genom dörren kom Kenneth Kennel. Han var klädd i en alldeles för liten rosa ballerinadräkt. Utanpå den hade han ett par färglada clownbyxor, som dinglade runt i breda hängslen, eftersom de var alldeles för vida och hölls utspända av en styv ring kring midjan. På huvudet bar han en mörkblå cowboyhatt och på fötterna något som liknade ett par miniatyrkajaker. Från hans högra handled dinglade ett handfängsel, med den ena bojan öppen; i handen bar han också en nätkasse innehållande en tjock mapp.
Håret som stack fram under brättet och nacken som trängde sig upp ur ballerinadräktens krage var indränkta i vit målarfärg. Kenneth hade ett blått öga och fläskläpp; även näsan var groteskt uppsvullen. På den vänstra underarmen hade han texten ”Gina – för evigt!” tatuerad med grova bokstäver.
Efter Kenneth – med ett stadigt tag om dennes vänsterhand – kom en jättelik orangutang inlufsande. I sin andra hand höll apan en liten bur, i vilken en kanariefågel satt och kvittrade för brinnande livet.

Oscar backade undan och dunsade ned i sin stol. Ms. Gildenshines vanligtvis prydligt sammanpressade läppar formade nu ett vackert rött O.
Mr. Kennel satte sig ned i stolen som Emmet frånvarande skjutit fram. Han fick syn på klockan på väggen och log lättat. ”Puh! Jag hann precis!” Orangutangen satte sig vid hans fötter och placerade buren i sitt knä. Kanariefågeln tystnade.
Emmet backade ut ur rummet och stängde dörren så hastigt han kunde utan att smälla igen den. (Man smällde inte i Ms. Gildenshines dörr.)