Akt 1

Scenen utspelar sig i ett stort fängelseliknande rum. Kala betongväggar i ett hårt vitt ljus. En ståldörr med robust låsmekanism.

Dörren öppnar sig långsamt. In kommer Själasörjaren, en lång mager man med ett allvarsamt utseende och mörka diskreta kläder. Dörren slår igen med en dov klang, låsmekanismens kolvar och hjul arbetar.

Rummet är delat i två halvor åtskilda av en uppsättning kraftiga stålgaller. Själasörjaren går fram till gallret, drar fram en stol som står längs väggen och sätter sig. Knäpper händerna i knäet, väntar i tystnad.

Längst in i rummet, på andra sidan gallret, befinner sig Varelsen, en kvinna med smala lemmar och sönderrivna kläder täckta av intorkat smuts. Huden har en grågrönaktig ton, som hos en avliden. Varelsen sitter lutad mot väggen, med armarna vilande mot de uppfällda knäna och huvudet framåtlutat så att enbart det spretiga håret syns.

Varelsen: Är du min Gud?

Själasörjaren: Jag är bara någon som vill vara till hjälp.

Varelsen: Gud är den ende som kan hjälpa mig nu.

Själasörjaren: Vad vill du Gud?

Varelsen tittar upp. Den har ett vackert men härjat ansikte. Ögonen lyser svart av olika mörka känslor i konflikt.

Varelsen: Först och främst vill jag ha svar. Gud, vem är jag? Varför skapade du mig? Hur passar jag in i din så kallat gudomliga plan? Jag ropar i mörkret.

Själasörjaren: Du hatar Gud.

Varelsen: Gud är min skapare. Och min fiende.

Själasörjaren: Vem är du, om du själv får säga det?

Varelsen: Ett misstag. Ett missfoster. (Synar sina missfärgade armar och händer.) Om jag såg mig i spegeln, skulle jag ens känna igen mig? Skulle jag fyllas av äckel och fasa?

Själasörjaren: Vad minns du?

Varelsen: Minnet är en enda röra. Jag kan knappt förmå mig att tänka. Var är jag? Hur kom jag hit? Varför är jag inspärrad?

Själasörjaren: Du är inte inlåst. Du kan gå när du vill.

Varelsen: Allt jag har är en märklig dröm. Eller en serie drömmar på samma tema. Världen känns alldeles ny och främmande. Det är en liten skör värld där fasader och stålkonstruktioner rämnar vid minsta berörning och människor flyr skrikande bland ruinerna. Ingenting kan skada mig, inget kan hindra mig, knappt ens jag själv. Så inser jag med ens att det inte är världen som förändrats utan jag. Kan du föreställa dig hur det känns?

Själasörjaren: Troligtvis inte. Men jag kanske ändå kan ge viss vägledning. Låt mig berätta om en av mina före detta patienter, Erda…