Bortom Eldravin… | Prolog: Auteria…
Sandra Petojevic

Prolog: Auterian den Helige

Den iskalla vinden ökade och nådde snart orkanstyrka. Den ven och dånade mellan de snötäckta karga klipporna. Bergstopparna runt platån var dolda i tjocka gråsvarta moln. Vinden slet i de tre pyramidformiga tiarorna som Auterian bar, men de satt stadigt på hans mörkhåriga huvud trots att de nästan var en armslängd höga. De var hopkopplade, den ena inuti den andra, med den rödfodrade gyllene tiaran ytterst.

Auterians violetta sidenmantel fladdrade och snöflingorna virvlade kring honom. Han höjde den gyllene spiran och riktade den mot Mörkrets gud som stod framför honom, och den infattade blå kristallen i spirans topp glödde eldrött.

”Du ska inte bli herre över vår värld!” ropade Auterian och sköt en vitglödgad stråle mitt i bröstet på Mörkrets gud. Till sin förfäran upptäckte han att Mörkrets gud knappt hade fått en skråma. Mörkrets gud log elakt och svarade med en eldröd stråle från sina brinnande ögon. Auterian hoppade åt sidan, men ett ögonblick för sent. Den röda blixten träffade honom i benet och högg av det vid knät. Han sköt ytterligare en stråle mot Mörkrets gud, men han kunde lika gärna ha skjutit mot ett vattenfall.

Mörkrets gud skrattade så att det ekade mellan bergen och pekade på Auterian. ”TRODDE DU, YNKLIGA VARELSE, ATT DU SKULLE KUNNA FÖRINTA MIG? JAG ÄR EN GUD!”

Auterian låg på marken och vred sig av smärta så att hans skägg och violetta sidentunika blev fulla med snö. Varför har Maktens tiaror inte skyddat mig? tänkte han bestört. Varför är jag så kraftlös? Med de här tre tiarorna skulle jag vara osårbar, råstark, outtröttlig och odödlig. Har de förlorat sin kraft? Och varför biter inte den Heliga spirans blixtar på honom?

Mörkrets gud hade en spöklik gloria kring sig som utstrålade mörker istället för ljus. Han skrattade allt högre och det öronbedövande dånet fick marken att skälva.

”BERED DIG PÅ ATT DÖ, YNKLIGA VARELSE!”

Auterian blundade och kramade spiran hårt. Det är ute med mig! Det är ute med Artezania! Allt går under! Det är slut …

Plötsligt ryckte någon av honom tiarorna och tog hans spira. Han huttrade till av den bistra kylan. I nästa ögonblick fick han en varm pälsfodrad yllemantel över sig. Han vände sig om och bländades av en skimrande silvervit strålglans.

”Gode gud! Hjälp mig!”

”Jag är inte Ljusets gud, jag är Mahiradastis, hans utsände. Jag har kommit för att förgöra Mörkrets gud. Ingen människa kan besegra en gud fast hon har Maktens tiaror på sig, men det kan en arkangel som jag.”

Arkangeln Mahiradastis snodde runt mot Mörkrets gud och avfyrade en serie kraftiga blixtar. Den stormiga himlen blev alldeles randig av deras sken. Mörkrets gud vrålade av ilska och smärta och sträckte upp sina glödande knutna nävar i luften.

”Ljuset ska segra!” ropade Mahiradastis. ”Aldrig någonsin ska du ha ensamt herravälde! Aldrig mer ska vår värld Artezania hotas av kaos och total anarki!”

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

En känsla

"Grå. Grå är en grå färg. Grå är tråkig. Grå är en känsla. Grå är hopplöshet. Och kanske en fluga.…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |