Birgit hade dragit sig i det längsta för att gå till veterinären. Dels var det rysligt dyrt och dels visste hon vad han skulle säga, och den sanningen ville hon inte ha kastad i ansiktet ännu. "I dag ser hon ju riktigt pigg ut", intalade sig Birgit, och lät det bero till i morgon. Dagarna gick medan svulsten blev allt större. ”Det är kräftan, ser inte Birgit att katten far illa”, ”Hon har haft ett långt och gott kattliv”, ”Hon har det bättre dit hon hamnar”. Birgit ville inte höra det, hon visste att det var sant men hon var rädd för att bli ensam. En gammal kvinna med en gammal katt och nu skulle bara kvinnan bli kvar - ensam kvar. Vem skulle hon då prata med?

Dagen-D var här. Birgit lyckades få in katten i en låda, bara det var tecken på att det var dags. Veterinären sa inget, la bara sin varma hand på Berits och nickade sakta. Lugnt och stilla somnade den gamla katten i Birgits famn.

- Vill du att vi tar hand om kvarlevorna, frågade veterinären. - Nej jag tar henne med, sa Birgit och la katten i väskan. Hon hade ett ställe på landet där det redan låg några trotjänare begravda.

På vägen hem kände sig Birgit nästan avundsjuk. Tänk om man kunde gå till en snäll människa med varma händer och säga att nu är det dags. Få en spruta och sedan somna i armarna på någon man höll av.
Birgit var så inne i sina egna tankar att hon passerade busshållplatsen och fortsatte att gå. Det tog en bra stund innan hon upptäckte att hon inte kände igen sig. Det var tack o lov inte mörkt, ändå var det kusligt öde. Ingen människa att fråga om vägen.

Benen värkte och väskan kändes oändligt tung. På en gräsplätt intill cykelvägen stod en campingstol och såg oemotståndlig ut. Birgit lyckades, med stöd av käppen, sätta sig utan att den rangliga stolen välte, väskan ställde hon bredvid sig och sedan pustade hon ut. Här ifrån såg hon både uppåt och nedåt vägen, bara att vänta på att det kom någon.

Två pojkar kom åkande på moped. De hördes långt innan mopeden blev synlig, skränade och gastade. När de kom jämsides med Birgit viftade hon med käppen och ropade -Hallå, hallå!
Först körde de förbi utan att verken se eller höra henne, men sedan vände mopeden och kom tillbaka. De stannade inte, istället körde de ett varv runt stolen och nappade åt sig väskan och körde vidare.
- Hjälp! Rånare! ropade Birgit medan hon försökte resa sig ur campingstolen, men det var omöjligt. Stolen välte och käppen for iväg.
Vilken sabla dag tänkte Birgit. Katten var död, hon hade gått vilse och blivit rånad och som om det inte var nog, låg hon här som en padda och kravlade i gräset.

- Får jag hjälpa er? hörde Birgit en röst säga. En äldre herre med hund kom skyndande mot Birgit.

Hunden hette Gunnar men vad hans husse hette hade Birgit glömt redan innan de hunnit ut på vägen, men trevlig var han, hussen alltså.
På vägen tillbaka till busshållplatsen berättade Birgit om sin hemska dag för Gunnars husse. Plötsligt tystnade hon, gav ifrån sig ett hickande ljud och började sedan skratta. Gunnars husse blev lite förskräckt. Tänk om damen hade slagit i huvudet.
- Ni behöver inte vara orolig, sa Birgit till slut, jag kom bara att tänka på när de där ligisterna upptäcker vad jag har i väskan.

Hundar är också rara, tänkte Birgit när hon steg på bussen för att fara hem. En dvärg tax eller mops kanske.