Kapitel 1

Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Han var på väg ut från äventyrsbadet i Södertälje, där han hade imponerat på fnittriga pubertetsflickor genom att göra volter från femmans trampolin, och han skulle just trycka upp den ena svängdörren när han såg henne komma in genom den andra. Man såg knappt att hon saknade ett ben, för långbyxorna täckte tomrummet och längst ned satt en likadan sko som den hon hade på vänsterfoten. Ändå var det uppenbart för Martin att kvinnan hade en metallpinne istället för ben, från knäet och ned. Hon gick med kryckor och Martin skyndade sig att hålla upp dörren. Han kände sig underligt uppspelt när han sneglade mot hennes vader och bekräftade för sig själv att han hade sett rätt. ”Tack”, sade kvinnan och gav honom ett fladdrande leende. Motvilligt slet han blicken från det suggestiva tomrummet nedanför hennes högra lår och log tillbaka.
   När Martins klasskamrater roade sig med att tjuvkika in i tjejernas omklädningsrum följde han deras exempel, och han läste samma hemliga porrtidningar som de. Men upphetsningen kom aldrig över honom på samma sätt som den där gången när det stod klart för honom att kvinnan saknade nedre delen av benet. Tanken på stumpen, tomrummet, lämnade inte hans fantasier och han började kreativt ta till medel för att få de brunbrända, tvåbenta modellerna i Slitz att passa hans egna preferenser. Arton år senare kan han inte påminna sig om kvinnan på äventyrsbadet var blond eller mörk, ung eller gammal, men han minns fortfarande nyansen på hennes grå byxor. Trettioett år gammal ler han generat när han tänker på de modifierade porrbilder som under hela hans tonår trängdes i ett lönnfack under hans madrass. Nu behöver han inte längre klippa i porrtidningar eller hitta anledningar att vara i simhallen under sjukgymnastiktimmarna. Nu finns Internet.

”Jag kör ut lite vitt.”
Martin rycker till. Han märkte aldrig när den söta lilla blondinen kom in och lutade sig mot dörrkarmen på hans kontor.
”Okej.”
Chamilla står kvar.
”Hela den första pallen är avprickad, jag bad Kent ta den andra. Om du vill tar jag den, men jag kör hellre.”
Martin nickar och kommenderar sig själv att le.
”Kanon Chamilla, det blir jättebra. Kanon.”
Chamilla lyser upp och avfyrar ett perfekt leende mot honom innan hon går iväg med den lilla runda rumpan vickande. Till och med i de fabrikssydda arbetsbyxorna ser den bra ut, det vet Martin och det vet alla manliga besökare på systembolaget i Huddinge. Fast, rund, symmetrisk. Chamilla vickar på den hela vägen till vitvinerna redo att köras ut i butiken och hon kommer aldrig att få veta att symmetri är ett minus på Martins lista.

På andra sidan stan vaknar Lelle. Snus, tänker hon. Jag måste ha snus. Hon sträcker ut handen mot nattduksbordet som ska stå till höger om sängen. Istället får hon tag på en naken axel. Konfunderad låter hon sin hand ligga kvar och smeka den främmande armen, medan hon i tankarna rekonstruerar fredagskvällen. Så småningom sprider sig ett leende över hennes läppar och hon öppnar ögonen.
”God morgon”, säger en road röst.
Någon kikar på henne under långa ögonfransar. Hon heter Lena. Lena eller Lina. Lelle vänder sig på sidan och drar henne till sig. Hon vill kyssa henne, men andedräkten är inte i sitt esse så hon pussar henne bara lätt på munnen. Lena eller Lina trycker sig mot henne och kilar in sitt ben mellan hennes båda. Lelle ger motvilligt upp tanken på snus.