Paritz misstag

Utanför det kala fönstret dundrade det högt, en rödhårig kvinna stod och betraktade sig själv i en spegel och snurrade runt i några kvarts varv. I hennes hand vilade en silverkam som blänkte som glitter i blixtens sken. Den rödhåriga kvinnan verkade inte bekymrad över vädret utanför. Ett leende på henne fylliga läppar antydde på det.
Det hördes två ljudliga knackningar på den stora ek dörren som vette ut mot en korridor och hon slutade genast att granska sig själv.
”Vad är det?” muttrade hon högt till personen utanför och dörren gled med ett gnisslade upp.
”Paritz, har du sett Silverkammen? Den saknas i kammaren.” sade en klar stämma och hennes äldre syster Jilly kom fram till henne.
”Ja, hur så?” svarade Paritz på sin systers fråga. ”Det är ju inte ditt slott.”
”Nej, jag vet. Men mor vill ha den tillbaka och hon bor här.” Jillys blick gick ner till Paritz hand och hon granskade kyligt kammen innan hon skakade på huvudet och lade till en suck.
”Du vet inte vad den kan göra. Du bör inte ha den nära dig.”
”Vet, jag ska lägga tillbaka den. Gå nu!” Paritz försökte inte dölja sin frustration över sin syster, utan försökte visa det vid varje ord hon sade. Jilly stirrade argt tillbaka innan hon försvann ifrån rummet och lämnade Paritz kvar.
Paritz granskade kammen. Själv visste hon inte så mycket om den, ingen av hennes lärare ville berätta något om dens krafter eller vad den kunde göra för nytta för henne. De skakade bara på sina tjocka huvuden och muttrade samma svar:
”Din mor vill inte att vi ska lära ut något om denna eller Altartavlan.”
Altartavlan, ännu en sådan sak som kunde vara farlig och som hon inte borde röra. Det var nog tanken på vad som kunde hända som fick henne att bryta mot sin mors regel och göra det. Flera gånger hade hon varit nere i kammaren från och med elva års ålder och granskat kammen och tavlan. Tavlan som kunde tala med månen. Paritz skrattade lite åt tanken. Varför skulle man vilja prata med månen? Det fanns ju inget där, bara en massa sten och granit. Hon flinade när hon vände sig om och gick fram till fönstret.
Troligen hade de inte lagt sin tid åt att blicka efter tavlan. Den betydde inte lika mycket. Det var hennes teori. Hon höll upp den i sin hand me-dans kammen vilade i hennes andra. Två saker av värde, två saker som betydde mera än hon gjorde. Ett skratt letade sig upp från Paritz hals-strupe då hon tittade kyligt ut genom fönstret. Regnet föll fortfarande ner i mörkret medans en blixt lyste upp halva staden.
Dörren åkte upp återigen och hennes syster kom instörtande tillsam-mans med en svarthårig kvinna vars bruna ögon blixtrade lika vilt som blixtarna på himlen.
”Vad gör du?” utropade kvinnan och blickade på Paritz händer. Paritz gjorde inte den minsta rörelse för att dölja det hon hade där.
”Jag granskar dem bara, mor.” svarade hon på hennes fråga.
”Lägg genast ifrån dig dem. Du vet inte vad de kan göra för skada!”
”Nej, mor. Det vet jag inte för ingen har sagt något om det till mig ännu.” Paritz fnyste åt sin mor innan hon gav både henne och Jilly en mörk blick.
Erinna, modern, gick om Jilly och började gå fram mot sin dotter och hennes ögon var fästa på Altartavlan och Silverkammen. Så klart att hon bara tänkte på dessa, det hade hon alltid gjort. Hon brydde sig inte om utifall Paritz skulle dödas av dem, eller om hon skulle råka ut för något hemskt. Nej, hon tänkte bara på att skydda dessa från Paritz.
”Om du vägrar ge mig dem tvingar du mig att ta dem med våld.” Erinna höjde armen, nästan som om hon tänkte slå Paritz, men när hon sänkte ar-men kom det ingen smäll utan ett väldigt eldklot vilade i hennes hand.
Paritz blev stel när hon såg på klotet som flammade vilt i hennes mors hand. Tänkte hon verkligen använda trolldom mot sin egen dotter? Hon kunde bli arresterad för det, hon var inte drottning längre, det var Paritz.
”Du vågar inte…” innan Paritz hunnit avsluta meningen kom klotet flygande mot henne och hon var tvungen att ducka för att inte bli träffad. Klotet träffade väggen bakom henne och en ljudlig smäll ekade genom rummet då bitar av väggen flög loss. Detta var inte klokt! Men visst, om det är så de vill leka så kunde även hon börja. Hon förde Altartavlan till högra handen och höjde vänster, strax där efter kom en väldig vattenstråle och for rakt mot Erinna och Jilly, men den blockerades några centimeter ifrån och vattnet skvätte över rummet. Det som hade stoppat hennes attack var en väldig glasskiva.
"Naturligtvis att Jilly skulle skydda mor vår!" Tänkte hon vasst. 
Paritz samlade sig för en ny attack och tog samtidigt ett steg framåt och snubblade över en väldig rot som dykt upp mitt i rummet. Paritz föll raklång framåt och kände hur Silverkammen och Altartavlan gled ur hennes grepp. En väldig blixt, den största under hela kvällen, small och lyste upp rummet och bländade Paritz under några få sekunder, hon hörde ett skrik och kände igen det som sin mors. När hon kunde se igen förstod hon varför hon skrikit. Tavlan och kammen var borta.

Tidigare under dagen: