Han såg lika förvånad ut som jag kände mig. Var hade han kommit ifrån? Hade han rövat bort mig? Var han kanske en ängel? En dödsängel. Kanske var jag död och vi var nu på väg till den eld jag skulle brinna i för allt ont jag hade gjort i mitt liv.
   Blickstilla låg jag på marken och väntade på vad ängeln skulle göra. Jag ville inte dö, inte än. Jag kunde se hur han samlade sig och jag satte mig upp igen. Han såg bekymrad ut. Kanske var det inte meningen att jag skulle vara vaken nu. Jag kunde inte ens dö rätt. John hade haft rätt. Jag var värdelös. Hur kunde en människa misslyckas med att dö?
   ”Jag vill inte dö”, for det ur mig.
   Ängeln såg mer förvirrad ut än någonsin. Hans ögonbryn drogs ihop och det formades en 11 mellan den. Kanske änglar inte talar vårt språk, tänkte jag. Sen plötsligt sken han upp, som om han förstått någonting jag inte gjorde.
   ”Jag kommer inte att skada dig”, sa han med den lenaste röst jag någonsin hört.
   När han talat var jag övertygad om att mannen, som satt framför mig, var min dödsängel. Självklart skulle han inte skada mig. Varför skulle han göra det? Jag var ju redan död. Kanske är det bästa att dö, tänkte jag och försökte vänja mig vid tanken.
   ”Mitt namn är Tom Norton”, fortsatte ängeln med sin lena röst.
   Jag hade aldrig kunnat gissa att änglar hade vanliga namn.
   ”Jag bor bara några minuter härifrån”, förklarade han.
   Bodde han här i närheten? Var vi inte på väg till den brinnande elden? Hade han gjort fel? Hade han tagit med mig till änglarnas hemstad? Jag slog snabbt undan tanken. Hur i hela världen skulle jag kunna komma in i änglarnas hemstad? Jag var inte ens värd att andas i mitt jordiska liv. Det var ju därför jag dött.
   Han började berätta om sig själv och sin familj och jag märkte hur jag blev mer intresserad än rädd. Han berättade om hur han till slut tagit sig i kragen och gett sig av hemifrån för att starta sitt eget liv. Ängeln framför mig, som presenterat sig som Tom, fascinerade mig. Aldrig hade jag kunnat förstå att änglarna levde så likt människorna. De hade också familjer och val, ett liv de levde. Han verkade vänlig. Hans leende var oerhört vackert och han verkade vara väldigt uppriktig mot mig. Jag kunde inte förstå varför han var så snäll emot mig. Kanske låg det bara i deras natur. Jag hade svårt att tro att ängeln framför mig kunde tänka en enda ond tanke om någon.
   ”Var kommer du ifrån?” frågade han när han berättat klart om sig själv.
   Varför frågade han det? Han hade ju själv hämtat mig från jorden. Han såg verkligen uppriktig ut. Hans fråga hade varit ärlig, vilket förvirrade mig.
   ”Var bor du?”
   Frågorna gjorde mig så förbryllad. Var det inte han som hade hämtat mig från jordelivet? I så fall hade han ju hämtat mig ifrån mitt hem. Kanske han inte är min dödsängel, tänkte jag. Hade min dödsängel tappat mig på vägen? Hade han tappat mig i änglarnas land? Det skulle betyda att jag nu träffat en av de änglar som levde här. Personen framför mig var kanske min skyddsängel utan att han inte visste om det. Vem visste hur det fungerade hos änglarna?
   ”Är John okej?” frågade jag oroligt, ”Mår han bra?”
   Jag önskade att ängeln skulle tala om för mig att han hade det bra, att han skulle klara sig. Egentligen kanske han klarade sig bättre utan mig.
   ”Vem är John?” frågade ängeln, men mina tankar var på ett helt annat håll.
   Jag hade övergivit den enda människa som någonsin hade brytt sig om att vara tillsammans med en sådan värdelös människa som jag. Nu hade jag tackat honom genom att dö och inte ens det hade jag gjort rätt.