Tom
En strandpromenad var det som hade lockat ut mig ur mitt hus den här dagen. Det var inte den varmaste dag, men solen var framme och det var skönt att få komma ut en stund. Min semestertid skulle snart vara slut och jag tänkte njuta en sista gång efter mina fyra veckors ledighet. Jag hade inget mål med min promenad och jag hade inte behov av något heller. Det var bara så skönt att komma ut och gå. Gå dit mina ben förde mig. När jag kommit till klippan, som skiljde berggrunden ifrån stranden, visste jag att det var dags att vända om. Stranden skulle bara bli bredare och bredare till klippmarken och stranden slätas ut till en plan yta. Det var där civilationen började och jag kände inte för att stöta på någon idag.
   I en av klippskårorna satt en människa. När jag gick närmre, kunde jag se att det var en ung kvinna, inte mycket yngre mig själv. Det var inte hennes närvaro som fick mig att stanna upp. Det var inte ovanligt med människor här, även om det inte hände så ofta. Det som fick mig att haja till var sättet hon satt på och som hon tryckte sig mot klippan. Hennes ansikte var nertryckt mellan knäna som hon dragit till sig. Det enda jag kunde se var det rödbruna hår som låg som en slöja över hennes huvud. Med sina händer skyddade hon huvudet. Jag kastade en snabb blick omkring mig, men det fanns ingen annan där.
   ”Hallå”, ropade jag försiktigt, men hon verkade inte reagera.
   När jag kommit ännu lite närmre kunde jag se hur hon darrade. Varför sitter hon här om hon fryser så? tänkte jag förvirrat. Det var inte förrän jag hörde henne snyfta som jag förstod att hon grät. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske ville hon vara ensam, men samtidigt kunde jag inte lämna henne här.
   ”Hur är det fatt?” frågade jag igen och hoppades att hon skulle höra mig den här gången.
   Hon svarade mig inte den här gången heller och jag bestämde mig för att sätta mig bredvid henne. När jag lutade mig fram för att sätta mig kom det ett hjärtskärande skrik ifrån henne. Hon var vettskrämd och jag visste inte varför. Chockad satt jag bara och iakttog henne med ett relativt stort avstånd mellan oss. Jag kunde se hur hon rörde på huvudet efter ett tag, men jag kunde fortfarande inte se hennes ansikte. Det tog ytterligare en stund innan hon höjde huvudet aningen högre. Jag skulle precis presentera mig då hon studsade ifrån mig. Jag skrämde henne, tänkte jag. Jag hade aldrig sett en människa så rädd som kvinnan framför mig. För första gången såg jag hennes ansikte. Det var hennes ögon jag såg först, de vettskrämda mörkblå ögonen. Hennes hy var aningen ljus – men inte blek – och hon hade markant röda läppar. Det som fångade mitt öga var det gigantiska blåmärket som täckte stora delar av vänstra sidan av hennes ansikte. Blåmärket sträckte sig ifrån örat och över kindbenet. Det hade varit en rejäl smäll hon fått. Jag förstod inte hur hon hade kunnat få det. Ju mer jag studerade hennes ansikte upptäckte jag andra mindre blåmärken. En del redan gula och andra blåa och till och med en aning röda. Det slog mig att hon troligtvis hade fallit ner för klippan. Det förklarade allt. Jag satte mig upp och försökte att inte se allt för skräckinjagande ut. Den här kvinnan behövde undersökas. Hon kunde ha invärtes skador.
   ”Jag vill inte dö”, sa hon plötsligt.
   Det var första gången hon talat. Hon såg så rädd ut. Självklart ville hon inte dö, vem ville dö? Som ett blixtnedslag förstod jag att det var mig hon var rädd för. Hon vädjade till mig. Hon kunde självklart inte veta att jag var ofarlig. Att jag bara ville hjälpa henne.
   ”Jag kommer inte att skada dig”, sa jag så mjukt jag kunde eftersom jag ville förhindra att skrämma henne ytterligare.
   ”Mitt namn är Tom Norton”, presenterade jag mig, ”Jag bor bara några minuter härifrån.”
   Kanske jag skulle vara mindre hotfull om jag berättade så mycket som möjligt om mig själv. Så jag började berätta för henne om hur jag för ett par år sedan flyttat ifrån min familj. Jag berättade om min mamma Theresa och min pappa Mark. Talade om att jag hade fyra systrar: Kate, Jessica, Bryce och Zoe. Som näst yngsta barn hade jag spenderat mycket tid med min enda yngre syster Zoe, som var stum. Hon hade aldrig kunnat tala, men ingen kunde uttrycka sina känslor som hon. Man visste precis hur hon kände, utan att hon behövde säga ett ljud.
   Hur länge vi satt där, vet jag inte, men det kändes som om jag berättat hela min livshistoria, om hur jag till slut flyttat och hittat det huset jag levde i nu. Berättade hur mycket jag tyckte om att bo utanför staden, nära naturen. Hon verkade intresserad och det var det som fick mig att fortsätta. Hon hade satt sig upp mitt emot mig och lyssnade, verkligen lyssnade på vad jag sa. När hela min livshistoria var berättad tänkte jag lämna över ordet till henne. Jag hade inte ens ett namn på henne och jag hade ingen aning om varifrån hon hade kommit. Själv hade jag bott här i snart tre år och aldrig hade jag sett henne häromkring.