Igårkväll blev jag påkörd av en bil

-Skrattar ni, frågade jag där jag låg på marken...vad är det som är så roligt? - Näeh, vi står här och snackar bara lite, kompisen sa en rolig grej, svarade en av killarna och så höll sig alla för skratt en sekund eller två. Sen brast alla ut samtidigt i ett gemensamt gapflabb igen-- och började kasta tomburkar på mig...
En BMW backade ut från parkeringen med gasen i botten i ett tjutande ryck och svängde rakt på mig i full fart bakifrån när jag kom cyklandes. Den hormonstinne manlige föraren stilade sig för brudarna och ville väl också imponera på kompisarna med pappas sprillans nya BMW.
Störtade i asfalten, tog hela smällen med högerhanden och vänster knät. Huvudet kastades mot vänsterhanden, som därför klarade sig, jag hade "tur"...nej, jag använder inte cykelhjälm...
INGEN GJORDE NÅGOT FÖR ATT HJÄLPA MIG!
Alla satt bara kvar i bilarna och-- glodde o-c-h flinade! Ingen blev förfärad eller förtvivlad, ingen kom ut och frågade hur det gick, ingen kom ut för att hjälpa mig upp, ingen hjälpte till att samla ihop alla kringströdda grejer, cykeln flög åt ett håll, och jag åt ett annat, cykelkorgen lossnade och allt innehåll låg utspritt överallt...
Alla satt kvar i bilarna på parkeringen, de var fyra stycken bilar sammanlagt och ett gäng på 10-12 stycken 18-20 åringar, några stod utanför och hängde, det satt två unga tjejer i en bil, resten var killar.
Jag tog mig stapplandes upp från asfalten, konstaterade att jag inte var skadad, samlade ihop mina utspridda grejer som låg utslängda överallt, t.om solglasögen som flög iväg en bra bit klarade sig, jag sa inget mer-- det enda jag tänkte var att jag tyckte så fruktansvärt synd om dom.

-De har gått förlorade, var det enda jag tänkte när jag låg på marken och tittade upp dom allihop-- att finna nöje i en annan människas olycka och dessutom kasta tomburkar på en som precis blivit påkörd. Tja, vad säger man!?
Jag tog det inte personligt eller kände mig förödmjukad eller förnedrad i deras skadeglädjerus. Jag tyckte bara synd om dom. Killen som backade på mig i full fart var på väg att smita så jag skyndade mig och tog hans bilnummer samtidigt som han skällde ut mig för att jag stått i vägen när han backade. Enligt polisen får jag cykla där, frågade senare för säkerhets skull.
Det var Vittu hit och Perkele dit , den unge herrn som dessutom var en tvättäkta rikemanson, blev vansinnig på mig, skrek nåt så inni hästeväg åt mig samtidigt som han kollade bakfälgen om jag förorsakat någon skada på hans "pappas fina bil". Hela gänget var rikemansungar i nya, dyra, fina "pappas bilar"

-KRÄVER DU PENGAR!!!! gallskrek han. Han hade inte ens bett om ursäkt eller hjälpt mig eller frågat om mina kontaktuppgifter utan var endast inriktad på att köra iväg från platsen...

- ÄR DET PENGAR DU VILL HA!!!!! vrålade han på ett sätt som om han avslöjat mig att mitt egentliga syfte måste ha varit att jag minsann planerat allt och bakslugt befunnit mig precis bakom hans pappas BMW, just när han backade. Utan att se sig om.
Jag svarade ingenting, jag sa inte ett endaste ord till någon av dem, tog bara fram papper och penna och började tyst skriva ner alla fyra bilarnas registreringsnummer, gick runt och antecknade samtidigt som de fortsatte att kasta tomburkar på mig och skrika vittu och perkele-- O-C-H asgarva åt mig.
Såhär roligt hade rikemansungarna uppenbarligen inte haft på riktigt, riktigt, riktigt länge. Den saken är klar.