Sydney

Min första vecka i Sydney förflöt ganska lugnt. Jag mötte upp med Markus, en gammal vän från Lund som för tillfället också befann sig i Sydney. Han var några år äldre än jag, bodde i Liverpool, i utkanten av stan och pluggade till helikopterpilot. Vi satte oss på vandrarhemmets uteplats och spelade Chicago, lyssnade på hårdrock och drack öl. Ett tidsfördriv vi kom att ägna oss betydligt mer åt längre fram på resan.

Efter några dagar tog jag mig ut till Markus skola. Där väntade en helikoptertur med hans instruktör. Tämligen nervös, efter en timmes väntan, fick jag till slut hoppa in i en svart liten sak som måste vara helikoptrarnas svar på bilen Mini. Instruktören pluggade in en videofilm i kameran bakom oss. Allt skulle alltså filmas.

Perfekta förutsättningar. Inte ett moln på himlen och 25 grader varmt. Det gjorde tyvärr att det var minst 150 i hytten. Jag svettades som en gris. Helikoptern lyfte och min mage var kvar på marken. Fast den känslan försvann ganska snabbt. Efter någon minut övergick det i rent adrenalin. Instruktören var iskall, rörde knappt handen när han styrde och skämtade lugnt. Jag, som trots adrenalinruschen inte helt hade blivit av med min nervositet, skrattade artigt och försökte komma med vitsiga svar. Svårt när engelskan helt försvunnit. Det var som om jag aldrig hade lärt mig språket. Efter ett tag lugnade jag dock ner mig. Utsikten var otrolig. Jag vet inte hur högt uppe vi var men jag var säker på att jag såg Harbour Bridge. Kanske inte, men långt såg man.

Plötsligt vände instruktören upp och ner på helikoptern och vi stirrade rakt ner i lapptäcket under oss. Magen åkte upp i ryggstödet, men återvände förvånansvärt snabbt.
– När man åker berg-och-dalbana har man den känslan hela tiden, men eftersom vi flyger fritt och inte är i kontakt med något går den känslan över direkt, förklarade instruktören. Det är rent psykologiskt.

Sen var det min tur att styra. Om hans hand inte rörde sig när han styrde så flög min över hela hytten. Gång på gång fick han ta tag i styrrodret (eller vad det heter) när jag försökte hålla skiten stilla. Helt jävla omöjligt, och jag svettades ännu mer. Det kändes som om skjortan upplöstes i mina armhålor. Efter ett tag flög vi ner och började hovra en meter ovanför startbanan. Instruktören satt avslappnat och förklarade att jag skulle hålla ögonen på horisonten och försöka hålla helikoptern så rakt som möjligt.
– Låt inte helikoptern styra dig, sade han.
Lätt för dig att säga, tänkte jag. Och givetvis gick det inte alls. Max fem sekunder höll jag i spaken innan han fick ta över. Varje gång. Efter ett par gånger gav vi upp och istället avslutade han med att flyga runt som i Air Wolf. Ned bland träd, lågt över landningsbanan, in i en ravin. Jag satt och letade efter kulsprutan hela tiden. Framförallt när vi jagade fåglar på landningsbanan.

Efter det var det dags för fest i norra Sydney. Vi tog oss till ett hus där ett par kompisar till Markus höll till. En enplansvilla med urtvättat gulbrun heltäckningsmatta och matchande tapeter. Tre killar bodde tillsammans och det såg ut därefter. En till synes ändlös rad av Bundaberg Rom-flaskor stod på en utmed alla väggarna gående hylla i köket. Golvet i tv-rummet var täckt av Nintendo-spel och videoband. Vi rökte maja, drack ett par öl och, hör och häpna, lite Bundaberg.

Det tog mig tillbaka till min Londonresa när en galen australiensisk nattreceptionist på vårt vandrarhem hade blivit sparkad. Han hade kärat ner sig i en svensk tjej som vi kände och blivit frustrerad en kväll. Jag vet inte om han slog henne eller inte, men obehaglig var han. Jag kommer inte heller ihåg om det var därför han blev sparkad, men för att komma nära henne igen så började han fjäska för oss. Så vi satt och drack hans Bundaberg, vuxna australiensiska mäns version av snuttefilt, på trappen till vandrarhemmet – han själv var inte ens med – och när första flaskan tog slut sprang han ner till spritaffären och köpte en ny. Skammen lyste i hans ögon. Vi utnyttjade situation till fullo, men han misslyckades med sin plan och kom aldrig nära henne igen. Vi såg inte honom efter det.