Efter förfesten stack vi i alla fall iväg till en pub där jag tvingades sjunga karaoke. Jag och Markus höll vår mick så långt ifrån våra stämband som möjligt medan de två andra skrålade på för full hals. ”Sweet Child of Mine” har nog aldrig någonsin framförts så dåligt. Som tack för vårt uppträdande fick vi var sitt glas med bottenskrapet från ölbryggardunken. Sen blev det nattklubb vars inredning starkt påminde om en Finlandsfärja med en stor dominans av speglar, krom, en mångfärgad heltäckningsmatta och mässingsrelingar vid trappan. Det kändes som om att Thor Freddys stod och väntade bakom en ridå någonstans, ivriga att riva av ett par örhängen.

Vi befann oss fortfarande norr om viken och nu fick jag uppleva australiensarnas spelberoende. De var inte kloka. Det var som att all social förmåga blåst ut genom fönstret. De söp till det hemma för att sen gå ut och sitta framför sina älskade pokermaskiner. Jag och Markus gick och beställde öl. När vi vände oss om satt resten av gänget med var sin öl i näven och drog i en spak. Och där satt de. Hela kvällen. När ölen var slut beställde de ofta från kringgående servitriser. Kul? Sådär. Det må vara hänt om det var såhär på ett och annat casino men i Australien var detta gängse norm. Alla spelade. Markus visste om detta efter sina två år i Australien och han förvarnade mig, men jag trodde inte det var så farligt.

Spelberoendet var också ett stort problem i Australien, och är det fortfarande. För många gånger har det hänt att en mamma lämnat sin unge i bilen för att gå in och spela lite, bara för att senare komma ut och hitta sitt barn dött på grund av värmeslag. Varje år stänger dessutom halva Australien ner när det är dags för Melbourne Races, en enorm galopptävling. För de flesta kontorsjobb och liknande är denna dag en halvdag. Omsättningen i spelbutikerna vill jag inte ens tänka på. Det positiva var att spelandet stod för en stor del av pubars inkomst. Det gjorde att ölpriser och inträdesavgifter var låga. Ofta var det till och med gratis att gå in på klubbar. Så för oss icke spelberoende var australiensarnas svaghet guld.

Nåja, jag och Markus spelade i alla fall lite lufthockey under kvällen och snackade skit med några av tjejerna från festen som inte spelade hela tiden. Väl hemma hos grabbarna igen fick jag och Markus dela säng. Och den var inte stor. Tur att man inte rör på sig så mycket när man fyllesover.