Kapitel 1

Bevakad.
Någon bevakade mig. Någon i min närhet följde varje steg jag tog, varje rörelse jag gjorde. Någon såg på mig.
Ett främmande medvetande rörde vid mitt, men det var allt det gjorde – rörde. Jag kunde inte höra något som tydde på att någon befann sig i närheten. Jag kunde inte se någon. Men jag kände.
Med ett par djupa andetag tvingade jag mitt hjärta, som slagit flera dubbelslag av obehag, att lugna sig. Jag räknade sakta ner från tio och väntade på att den främmande närvaron skulle försvinna. När jag kom till fyra var det någonting som sakta drog sig bort, lämnade utkanten av mitt medvetande där det hade dröjt sig kvar.
Tre. Två. Ett.
Nu var allt som det skulle. Jag såg mig omkring en sista gång för att försöka få syn på den osynlige betraktaren, men han var borta. Jag var äntligen ensam i mitt eget huvud igen. Med en suck av lättnad korsade jag vägen och sprang bort till bilen där pappa väntade.
”Aveline”, sa han förmanande när jag slängde upp dörren till passagerarsätet och kastade mig in med andan i halsen.
”Åh. Förlåt, jag tänkte mig inte för.”
Han suckade tungt, nästan sorgset. ”Det är för din egen skull, gumman. Du får inte stressa upp ditt hjärta så. Du vet ju hur orolig din mamma är över att det ska hända dig något.”
”Jag vet, jag vet”, mumlade jag medan skuldkänslorna smög sig på. Jag skulle aldrig medvetet orsaka mamma mer oro än den hon alltid gick och bar på. Jag såg ner på mina händer. Omedvetet hade jag börjat klia på det lilla ärret vid handleden. För att inte pappa skulle se det la jag andra handen över och kände den tydliga upphöjningen i huden som en påminnelse att jag skulle andas lugnt. Det var lättare sagt än gjort.
Vi lämnade vårt lägenhetsområde bakom oss och började köra in mot stan. Den lilla byn där vi bodde hade inte riktigt börjat vakna än och jag tvivlade på att Puerto Alcudia, som pappa jobbade i och som var ett stort turistställe, var särskilt mycket livligare vid den här tiden. Egentligen visste jag inte vad jag skulle där och göra, men ett par timmar för mig själv en lugn lördagsmorgon verkade inte helt fel efter den natt jag genomlidit.
Som om han hade läst mina tankar sa pappa: ”Mardrömmar igen?”
Jag nickade bara till svar och bet mig hårt i läppen för att inte tänka tillbaka på det som hade hänt i drömmen.
”Vi säger inget om det till mamma, va? Ingen idé att oroa henne i onödan.” Pappa blinkade åt mig och riktade sedan blicken mot körbanan igen. Jag log tacksamt mot honom fast han inte kunde se det. På många sätt förstod han mig mycket bättre än mamma, även om jag nog alltid varit mammas tjej. Pappa slog på radion, började fumla med knapparna tills han hittade en radiokanal som spelade engelska poplåtar och började sedan sjunga med i de falskaste toner jag någonsin hört. Naturligtvis var det för att reta mig, men jag skrattade bara och sjöng med i lika falsk ton som han. Det var tur att det bara var vi ute på vägarna den morgonen.
När musiken ebbade ut och en trött nyhetsuppläsare började tala med sin mörka, entoniga röst, betraktade jag honom ur ögonvrån när han av gammal vana kliade sig på hakan. Det gjorde han alltid när han funderade över något men han berättade sällan vad det var. Med pappa var jag alltid tvungen att gissa mig fram, han var otroligt svår att nå. När han märkte att jag iakttog honom slutade han klia sig och bara log lätt åt mig. Det låg en svag antydan av ängslan i det leendet, men jag sa ingenting om det. Pappas krokiga näsa var som vanligt lite lätt rosa efter att han tillbringat större delen av gårdagen utomhus. Han smorde aldrig in sig tillräckligt noga trots mammas förmaningar. Själv kunde jag konstatera att min hy inte hade blivit en nyans mörkare trots timmarna jag tillbringade ute i solen med henne dagen innan. Hon å andra sidan liknade en pepparkaka vid det här laget. Pappa var lika blek som jag, om man bortsåg från att han alltid brände sig, med rött hår och fräknar. Håret bleknade för varje år som gick och nu hade de grå stråna börjat ta över mer och mer. Han hade ingen skäggväxt att tala om vilket fick honom att se yngre ut, men trots det kom jag inte ifrån att han började bli gammal. Både han och mamma hade varit lite till åren när de fick mig och jag var enda barnet. Tanken fick det nästan att börja krypa av panik i kroppen. Jag sköt undan den. Mardrömmar och tidiga mornar var definitivt ingenting för mig, det fick mig alltid att börja fundera för mycket.
Pappa verkade lägga märke till min bekymrade blick i ögonvrån och vände sig om med ett frågande uttryck i ansiktet. Det var nästan som om han var den som kunde läsa känslor av oss två. ”Är det något som är fel, Aveline?”
”Åh, ingenting”, sa jag men mötte aldrig hans blick. Hur skulle jag kunna berätta för honom att det kändes som om allting var fel?
Stunden på vägen tillsammans med pappa hade gett mig en liten tidsfrist av lugn och ro, men i samma stund vi kom fram och jag klev ur bilen kände jag det igen. De osynliga blickarna hade lika gärna kunnat bränna hål genom tröjan på mig.
Det var inte första gången det hände. Men det hade börjat hända allt oftare.