Prolog

Drömmar - kommer man någonsin ifrån dem? Jag vet inte längre vad som är vad, vad som verkligen har hänt och vad jag bara har inbillat mig. Jag vet ju att det här inte är normalt. Jag har alltid drömt för mycket, känt för mycket men levt för lite känns det som. I drömmarna lever jag men jag är naken och rädd. Kroppen är tätt lindad, jag känner mig fast men jag vet att hon bara vill mig väl. Jag hör hennes hjärtslag, försöker anpassa mina till dem men det går inte riktigt. Pappas ångest sveper genom mig, inte ens han kan stänga mig ute den här natten. Resan är skumpig och obekväm, hetsen ligger i luften och nattluften är kall, kall. Det är ingen tvekan om att vi flyr. Till och med när jag vaknar känner jag doften av blod, och ibland tror jag att det är mitt eget. Jag försöker alltid intala mig att det bara är en dröm, ett verk av min alldeles för vilda fantasi. Ändå minns jag mitt skrik den natten och hur mitt hjärta värkte av allt jag förlorat. Mina ögon sved och ville gråta, men de lät munnen tala för min sorg. Det var första gången jag träffade mina föräldrar. Jag var två dagar gammal.