Kapitel 1-41

Wannabe Einstein, fysik att döda för

Av Sten Braesch–Andersen

Mörkövägen 71
122 60 Enskede
sten@mabtech.com

Kapitel 1.

Det regnade och det hade varit mörkt några timmar redan, denna olycksaliga natt i maj 2003.
Centrala Stockholm var bara tio minuters promenad bort, men Lill-Jansskogen var obarmhärtigt svart och ödslig. Rakt igenom skogen skar den våta asfalterade cykelbanan in en kil i mörkret och den blänkte som var den av glas under raden av gatlyktor som kantade den. En kort, satt man stod stilla i det sparsamma skenet under en av lamporna. Han hade stått där en stund. Man kunde nätt och jämt urskilja ett par fylliga läppar i ett magert men kraftfullt ansikte med markerade kindknotor, ett imponerande käkparti och en panna som stack ut som en skärm ovanför ögonen. I det bångstyriga, lätt lockiga, svarta håret blänkte vattendroppar. Vid flera tillfällen lyfte han upp armen mot ljuset och studerade sitt armbandsur. Han gav ett ödsligt intryck, ensam mitt ute i skogen och han tittade sig ofta oroligt omkring. Under gatlyktan lyste de nyutspruckna löven i bländande gröna nyanser och trädstammarna såg ännu mäktigare ut än vanligt där de försvann upp bland svarta trädkronor, men mannen hade inte ögon för skogens skönhet. Inte heller såg han rådjuret som stod bara femton meter in dunklet och tittade spänt och oroligt på honom.
Till slut var tiden tydligen inne. Mannen drog den långa regnrocken närmare kring kroppen och knäppte den innan han gick vidare in i skogen och uppför slänten. En gren som det flyende rådjuret knäckte fick honom att stanna till, men bara helt kort. Han trevade sig fram i dunklet och svor tyst varje gång han höll på att falla i det eländiga underlaget. En känsla av fara fick honom att stanna upp. På nytt hörde han något. Det prasslade i terrängen ovanför honom. Kunde det vara? Med ögonen onaturligt uppspärrade stod han stilla en stund och försökte se in i mörkret. Svarta trädstammar avtecknade sig mot en nästan lika svart bakgrund. Längre än några meter kunde han inte se. Buskarna rörde sig i vinden likt hopkrupna djur beredda på språng. Under några minuter stod han bara där. Den regndränkta undervegetation hade blött ner hans skor och byxor. Kanske var det därför han började darra okontrollerbart. Fallande regndroppar skapade en dämpad kakofoni, men han hörde fortfarande prassel och knäppande ljud. Och där fanns något mer. Under alla de andra ljuden förnam han något annat. Det var som ett lågt viskande. Han tvingade sig framåt några meter till. Ett steg i taget.
–Hallå, väste han ut i mörkret.
De viskande rösterna ökade i frekvens. Han flyttade fram foten ett litet steg till.
–Hallå, väste han lite högre, säker på att han hittat dem.
Rösterna tystnade. En ljuspunkt blinkade snabbt två gånger på ett obestämbart avstånd framför honom. Han att flämtade till.
–Hallå, vrålade han.
Sedan tryckte han oroligt händerna mot munnen och stod stilla och tyst några sekunder. Slutligen smekte han iväg ett försiktigt:
–Hallååå.
Han vinkade lite med den vänstra handen. Den andra handen stoppade han ner i rockfickan. Revolvern var kall och trygg. Han höll kvar greppet om pistolen. Med en hand fick han med darrande fingrar fram cigarettändaren. En ynka gnista hoppade fram när han rullade tändvalsen och allt han kunde se var nyanser av mörker. Tändaren var blöt. Efter en sekunds tvekan gick han trots allt vidare. Långsamt ett steg i taget tog han sig förbi ett träd till. En bit bort lyste ett vagt blått sken upp trädstammarna. Mannen log nervöst och vinkade igen lite fumligt. Han började gå snabbare. Det blå skenet svarade på hans närmande genom att öka i styrka och det varierade nu också aggressivt i rött och grönt. Han kunde urskilja en stor rund siluett i bakgrunden. Ljusskenet ökade till att bli outhärdligt starkt och bländande. Han dolde sina ögon med händerna och tog ett steg bakåt och snubblade. Han landade på ryggen. Pistolen gick av. Doften av blöt undervegetation blandades med en underton av frän krutrök.
Det var det som inte fick hända. Han var ju en vän. Vad skulle de tro? Var de arga nu? Skogens undervegetation var obehagligt våt av regnet, men han vågade inte stiga upp. Ett lågt, pulserande, väsande ljud ökade i styrka med varje puls. Det sista han såg när han kikade mellan sina armar var ett tjockt moln, upplyst av det röda och gröna ljuset, som spred sig över honom.

_____________

Flera timmar senare hade dagen grytt och i skogen blandades fågelsången med trampandet av människofötter. Många var ute och sprang efter sina hundar medan andra bara var ute och motionerade sig själva i den friska morgonluften. En liten svart pudel njöt av lite frihet, jagad av sin arga matte. Den skuttade glatt genom blåbärsrisen medan matte skrek några buskar längre bort.
–Bittan, kom hit! Leverpastej Bittan. Vill du ha leverpastej?
Bittan kom inte. Knepet med leverpastej hade matte använt otaliga gånger och Bittan hade fullt upp med att analysera mängder av spännande lukter. Några lukter kände hon igen medan andra var nya och oemotståndligt frånstötande. Hon stannade först två meter ifrån människan som låg där. Bittan förstod nog att han var död, men man kunde inte vara nog försiktig. Hon lyfte sitt lilla huvud så högt hon kunde och sniffade och sedan tittade hon bort mot buskarna runt omkring. Fanns det någon annan större hund som hade mutat in den här intressanta upptäckten? Var det tryggt att gå fram?
Tvekan blev ödesdiger. Matte slängde sig sista metern och fick sin hand på Bittans halsband.
–Dumma hund. Varför kommer du inte när jag ropar.
Bittan tittade på henne som för att säga att det fanns ju ingen leverpastej. Det visste jag väl.
–Men Gud. Vad är det där, skrek matte.
Bittan kröp ihop och gnydde, med stora runda ögon fästa på matte.

Kapitel 2