Jag får ingen ordning på mitt liv

Lina leder intensivpasset i högt tempo. Hon byter program ofta så de blir aldrig tråkiga.
– Vad heter melodin under den sista joggningen, frågade Olof, kort före träningen skulle starta.
– Det måste vara Winnerbäcks senaste du menar.
Hon rev fram papperen under spelaren och bläddrade fram och tillbaka i bladen.
– Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
– Nej, men det är lugnt, jag kan googla på nätet. Winnerbäck, sade du.
Han kände sig seg i början av passet. Åldern började kanske ta ut sin rätt i leder och lungor men det gick bättre och bättre vartefter han blev varm och svettig. Hur länge sedan var det han började träna?

Äntligen torsdag. På lunchrasten sprang han bort till Nordins med tre tioöringar och en femöring i handen. Han slog upp lagbilden längst bak i Rekord-Magasinet medan han vandrade hemåt. IFK Norrköping, laget som hade gjort succé i England och besegrat proffsen. När Olof vände blad möttes han av en atletisk man på en tecknad bild. ”Ge mig en kvart om dagen och jag skall ge dig en ny stark kropp”, lovar Arne Tammer. ”Du behöver ett träningsprogram”.
En kraftig signal avbröt hans läsning. En man i en puttrande DKW stannade till med skrikande bromsljud. Motorn dog i samma ögonblick.
– Se dig för när du går över gatan!
Olof skyndade vidare.
– Nej, kom tillbaka, nu får du hjälpa till att skjuta igång den!
Mannen vred på växelspaken som såg ut som en vinkelhake och gick ut ur bilen. Olof satte handflatorna mot karossen baktill, den såg ut som rödlackerad masonit.
Bilen kom förvånansvärt lätt i rullning. Mannen sköt på med axeln framför dörren som öppnades framtill. När de fått upp farten kastade han sig bakåt in i bilen, lade in växeln och drog igen dörren i samma moment. Bilen hostade igång och knattrade iväg.
Olof stannade vid porten och läste vidare i annonsen. Nog behövde hans långa och magra kropp bli starkare. Arne Tammers program bestod av tio kursbrev som skulle sändas med tre veckors mellanrum. Man band sig för hela kursen men man kunde få betala varje brev för sig.
Han gick uppför trappan. Det luktade kaffesump som kokat för länge.
– Jag vill skicka efter den här kursen. Bara fem kronor per brev.
Mamma läste noga och såg misstrogen ut.
– Femtio kronor och avbetalning, det ska man akta sig för.
– Jag kan ju betala själv med pengar från kägelresningen och nästa månad ska jag få börja sälja program på Vallen.
Pappa var medgörligare.
– Han kan behöva växa till sig om han ska bli någon idrottsman.

När första brevet kom röjde Olof undan stolar och köksbord och satte igång. Varje program bestod av tolv olika rörelser. Rörelserna skulle upprepas i tre omgångar. Första gången tre gånger sex armhävningar. Den tredje träningen sammanlagt tjugoen, eftersom man ökade antalet varannan träning. Efter tio träningar bytte man program. Det var principer om successiv ökning som inte bara skulle vara motion utan också stärka kroppen, skrev Arne. En kvart om dagen visade sig motsvara en halvtimme varannan dag. Träningen var jobbig men rolig. Olof behövde en timme på sig.
Efteråt blötte han en säckhandduk, ställde sig på en tidning och torkade av sin svettiga kropp.
När han slet upp kuvertet med det tredje brevet fick han en chock. En skivstång behövdes! Den var effektivast om man skulle bygga upp kroppen till maximal styrka. Men det skulle gå lika bra med en trästång som man band fast tygpåsar med olika vikter på. ”En våg får du säkert låna i en affär”, skrev Arne.
– Inte kan du ta upp sand i köket, vi har inget utrymme för en massa sandpåsar, sade mamma.
Han skrev bävande ett brev och bad om att bli löst från kontraktet, talade om att han bara var tolv år och inte kunde klara träningen. Mamma skakade på huvudet som om hon ville säga, vad var det jag sa.
Det gick tio långa dygn Tvivel och oro som kändes i magen. Var det egentligen riktigt säkert att han skulle få sälja programmen? Hur skulle han då kunna betala? Då kom det ett vänligt brev undertecknat Arne Tammer. Olof blev löst från kursen.

---