Kapitel 1

Eva och Tom.

Tom passade på att gå när det var personalbyte. Tänkte han skulle hinna tillräckligt långt innan någon slog larm. Han hade aldrig tidigare haft en tanke på att våga gå utanför byggnaden, ännu mindre att lämna området. Förr, när hans minne bara var en dov skräck i huvudet, tog han inte ett steg utanför avdelningen. Nu när hans minne återkommit hade han fått en ny fruktan. Då hade han blivit sjuk av allt som drabbat honom. Nu måste han handla och ta tillbaka sitt liv. Överläkaren som han frågat om utskrivning hade bara sett vänligt på honom.

– Har du så bråttom? Du vet ju vad som väntar.

– Permission då, bara ett par dagar.

Överläkaren hade skakat på huvudet.

– Man har koll på oss och på dig. Du skulle väl rymma. Han hade visat upp tidningen och hans blickar hade fastnat på rubriken och vad där stod och han hade direkt insett vad det han läste kunde innebära. Hans bröst kändes som om det snördes ihop men han hade försökt se oberörd ut. Men i samma ögonblick hade han beslutat sig för att försöka lämna sjukhuset.
Det fanns en sak han måste ta itu med först av allt. Men då behövde han någon som kunde hjälpa till och hålla honom gömd tillräckligt länge för det han måste göra.

Han gömde sig under de höga granarna som kantade Vantörsvägen och halvsprang utmed smågatorna genom gamla Älvsjö till stationen, hörde i högtalaren att ett tåg mot Stockholm var på ingående och löste biljett. Andfådd sjönk han ned på en bänk i den tomma kupén. Tåget kom igång men stannade i en tunnel och han såg det röda stoppljuset avteckna sig mot tunnelväggen. Han slappnade av nu när apänningen släppte efter rymningen han märkte också att han var utpumpad. Det var länge sedan han hade rört på sig någon längre sträcka.
Han vaknade med ett ryck när tåget åter stod stilla och nya passagerare strömmade in i vagnen. Bara två stationer men han hade ändå lyckats somna. Det måste vara tabletterna. Larm och skrik och bromsljud från skenor mot räls hördes omkring honom. Tågvagnar på båda sidorna om fönstret och fullt av folk som trängdes på perrongerna. Nu var han ute i verkligheten och han kände oron inom sig. Han skyndade sig ut och höll på att glömma väskan innan en man påminde honom.
Tom slog upp rockkragen och skyndade in i stationssalen. Han skymtade en restaurang i bortre delen av salen och skyndade sig emot den, knycklade ihop den gula pappbiljetten och kastade den i en papperskorg. Han såg en blond kvinna i vit blus och kort, svart kjol röra sig mellan borden och samtala med gästerna. Hon verkade på något sätt bekant.
Han gick rakt emot henne och pekade på ett bord längst inne i matsalen och frågade om han fick sitta där.Kvinnan såg förvånad ut men sade "var så god" med en lätt bugning. Servitrisens röst hade en sjungande ton. Hon lät som en av kvinnorna på sjukhuset. Från Finland, trodde han men hennes fina, ljusa drag hade inte sköterskans höga kindknotor. Kvinnans askblonda hår var långt som på en amerikansk skådespelerska han sett i en film men glömt namnet på. Hon var vacker, det kanske han skulle vara rädd för med tanke på hans erfarenheter men hon hade snälla ögon.