Kapitel 1 Till Provence - en liten bakgrund

Eftermiddag på flyget

Jag sitter i en fåtölj med ett draperi en halv meter framför mig. Till höger sitter en korpulent man och läser en engelskspråkig pocketbok. Till höger sitter Helena, min fru. Vi två är förväntansfulla. Ingen säger något. Jag tittar ut genom ett fönster till höger. Där ser jag bara asfalt. Varför är vi förväntansfulla? Hur kan vi vara förväntansfulla, när jag sitter med en gardin framför mig och bara kan se ut genom ett litet fönster och där ser jag bara asfalt? De har det bättre i ett fängelse och ändå … Vi ser väl framåt kan jag anta. Vi ser det här som vår väg till Provence. Det gör kanske inte de andra som sitter här. Mannen bredvid är troligen inte på väg till Provence. Men vi är det. Vi sitter egentligen i ett plan på väg till Amsterdam. Mannen bredvid är kanske på väg dit. Men vi skall byta plan i Amsterdam. Där hinner jag kanske även smaka på deras välkända flytande bröd innan vi skall byta plan till Nice. Det är därför som vi är förväntansfulla, även om vår fysiska omgivning egentligen inte ger anledning till annat än skräck.
Helena är lite flygrädd eller snarare så känner hon obehag för att flyga. Hon känner obehag för att vara instängd. Kanske hon skulle känna obehag av att sitta i fängelse också, vem vet? Det är i alla fall därför som hon bett om att få en plats intill gången i planet. Det ger henne en falsk känsla av frihet. En illusion av att hon är fri och kan gå. Hon ville även sitta så långt fram som möjligt. Utan att för den skull stå för merparten av kostnaderna för denna flygresa. Hon vill inte se en lång gång framför sig för det ger obehag. Så gardinen framför oss är egentligen en mellanvägg mellan oss och förstaklass passagerarna eller vad de nu har för fint namn på den här turen. Hur som helst är det de, som möjliggör att vi, det stora flertalet, får åka billigt. Nåja, de har i alla fall redan fått välja dagens tidning. Vi var tvungna att läsa den på Arlanda efter att ha ätit dagens rätt på restaurangen. De har redan fått varma servetter att tvaga sina händer. Vi har inte gjort något orent, så vi behöver inte göra det.
Äntligen är vi på väg söderut på en liten vårsemester. Det har varit mycket om och men innan vi kunde komma iväg och innan vi kunde bestämma oss vart och när vi skulle resa. Allt måste passas in, med arbete, husdjur och annat praktiskt. När vi bestämde oss för att fara funderade vi naturligtvis först vart och när.
Först kom valet till frågan om varmt eller kallt. Helena tycker inte om kyla och inte om hetta heller. Därför blev det inte någon skidsemester i år heller och Thailand tycker hon att verkar för varmt. Andra säger att de njuter när det är 30 grader varmt, men vi tyckte det var väl varmt redan under den nordiska sommaren 2003. Vi hade 6 dagar med en temperatur över 30 grader och vill inte betala för att få uppleva samma sak igen! Badsemester vid Atlanten eller Medelhavet lockar inte heller, trots att hettan då oftast uteblir. Frun badade inte ens i somras trots att vi bor vid havet med egen strand. Dessutom vill vi inte trängas med en massa turister. Vi är nog mer som Ferdinand som sitter under en ek och bara doftar på blommorna!
I höstas började vi planera resan. Självfallet ville vi inte resa bort från den nordiska sommaren – trots att det oftast är regn och myggor så är det ändå något speciellt med att kunna följa naturen vecka för vecka. Speciellt när vi bor mitt i den så att säga. Dessutom är sommaren het i Provence och miljoner med turister från hela Europa. Vintern verkade inte så lockande med mistral och allt vad de hotar med. Våren verkade bättre. Att försöka hitta en tid då våren ännu inte var på gång i Norden medan den kanske kommit igång söderut. Man kunde uppleva våren två gånger så att säga. Man brukar säga att man skall möta våren i Paris. Det finns ju även en skön sång av Cole Porter där texten går:

I love Paris in the springtime
I love Paris in the fall
I love Paris in the winter

---
I love Paris in the summer