Skändad

Martine vaknade inte genast utan gled ut och in i en slags dvala medan hon kände hur ont det gjorde att försöka öppna ögonen och hur det dunkade och värkte i huvudet. Att  ligga  mycket stilla var ett försök  och ett hopp om att detta märkliga tillstånd skulle gå över medan hon försökte fundera ut var hon befann sig. De två åren av hemlöshet hade vant henne vid att vakna på en hel del besynnerliga platser och stundtals i ett ganska bedrövligt tillstånd eftersom hon så ofta frös under natten.

Detta var någonting annat. Någonting nytt och mycket skrämmande. Hon beslöt att avvakta och bara nollställa sig och vänta. Hon låg i alla fall i en riktig säng med riktiga lakan, det kände hon. Så kände hon smärtan i underlivet och upplevde att hon var kladdig. Hon sträckte med möda ner ena handen för att känna efter ifall trosorna var fuktiga men fann till sin förvåning att hon inga hade. Däremot kände hon hur handen blev våt. Hon drog mödosamt upp den igen och försökte få upp de hopklistrade ögonlocken. Det hon tyckte sig skymta på handen var blod.
Stilla nu. Inte få panik.

Hon försökte komma i håg gårdagen men först ville inte minnet hjälpa till. Hon fick bara tag i fragment av ett samtal med en skrattande man som bjöd på körsbärsvin.
Mannen ja.

Herregud Pappa! Detta kunde bara inte stämma. Hon var uppenbarligen omtöcknad av någonting?

Nu började minnet återvända glimtvis. Hon befann sig tydligen i ett hotellrum. Varför då? Förvirring igen...
Hon brukade verkligen aldrig bo på hotell.

Men nu blev minnet mera stabilt och hon kom ihåg att hon dagen innan begett sig till det här hotellet för att för första gången få träffa sin pappa. De hade brevväxlar i över ett halvår nu men eftersom han hade arbetat utomlands hade de inte kunnat ses förrän igår.

Pappa. Hon mindes nu hur hon blygt gått fram till den stroppige portieren i incheckningen och ängsligt frågat efter sin pappas rumsnummer. Hur hon rörde sig på darrande ben men kände sig liksom buren av den tjocka traven sparade brev hon bar i sin väska. Alla dessa underbara brev ifrån pappa som fått henne att hoppa av det där barnflickejobbet och packa sina få ägodelar. Pappa som för första gången under hennes 15-åriga liv givit henne en vuxen att vända sig till om än bara via brev. Tills nu. I morgon skulle hon sitta med pappa på tåget till Stockholm och sitt nya hem hos honom och hans fru. Hon hoppades bara ängsligt att frun skulle tycka om henne. Utanför dörren blev hon stående en lång stund. Hon var så rädd för det här mötet. Tänk om han blev besviken på henne?  Så knackade hon äntligen på och där stod han i dörröppningen.

Hon ville sätta sig upp men rummet gick fortfarande runt. Hon försökte förgäves sjunka tillbaka i sömnen. Instinktivt visste hon att nu skulle det göra ont, mycket ont, att fortsätta minnas.  Men hon måste. Hon lyckades uppfatta att den andra sängen var tom. Han var borta. Hennes blickar gled sökande runt i rummet men hon kunde inte se några spår efter honom. Den enda väskan hon såg var hennes egna som innehöll allt vad hon ägde här i världen. Böcker mest. Men hans väska var borta. 

Vad hade hänt och varför låg hon här och kände sig så sjuk?  Igår kväll hade hon väl inte mått dåligt?

Hennes funderingar avbröts av en knackning på dörren.  - Fröken Håkansson. Det är utcheckning nu. Klockan är 12 och jag sade till frökens far att rummet skulle vara tomt då!

- Strax, lyckades hon kraxa fram.

Utcheckning?  Men de skulle ju åka tillsammans till Stockholm i dag? Hem till honom? Hem. Hon skulle få leva i sin egen familj...nåja i sin pappas familj ändrade hon sig i tankarna. Höstens brevväxling hade fått henne att börja hoppas på så mycket. Säkert en del orimliga saker men hon ville ju så gärna tro på sin pappa. Hon hade frågat honom vad hon skulle kalla hans fru men han hade skrattat bort det med en fras om att det säkert skulle ge sig med tiden.

Hon måste inse att hennes far var borta hur otroligt det än kumnde te sig för henne just nu. Borta och helt försvunnen med alla sina ägodelar.
Väck.
Han hade lämnat henne ensam här att klara upp situationen, vilken den nu kunde vara, bäst hon kunde. Stönande satte hon sig upp och vred lite på sig. Det var blod på underlakanet hon satt på.  Dunkandet i underlivet tilltog. Det kändes lite som mensvärk men starkare. Hon mindes nu hur de hade omfamnat varandra och att hon tyckt att hennes store pappa var så trygg och varm. Han lade sin arm runt hennes axlar och placerade henne i fåtöljen vid det lilla bordet invid fönstret.